Wednesday, November 14, 2007

Dramatiken har äntligen kommit in i mitt liv.

Mina ögon vilar nu på veckans avsnitt av grey's anatomy. Jag har beslutat mig för att följa denna serie för den uppfyller mina kriterier; kvinnor som anser sig missbehandlade av världen och står med tårfyllda ögon och betraktar världen från ett fönster, görsnygga killar som uppenbarligen finns i deras omgivning..Ja, också bra musik. Det är allt som behövs. Dessutom minimum av blod. Det där med killar är viktigt, det spär på min tankeom att något måste vara fel här, jag börjar tro mig själv att leva i en manslös civilisation. Vart tusan finns de? Min vän knåpade ihop sina tankar i en bloggkontaktannons, en anonym blogg. Och vad händer? Hon har för tillfället fullt upp med att hålla handen med en sund person. Way to go.
Annars försöker jag låta bli att tänka på att de inte ringer. DE ringer inte. Och än en gång ska jag låta bli att ge upp på en gång. Jag vill ha ett jobb.

Idag har jag besökt min gamla skola, jag skulle dit och kolla utgallring av bibbloböcker. Nu har de fått ett nytt hem, lite lugnare lite mindre. Och nu ska jag berätta, de fruktansvärda ungdomarna de är precis så hemska som jag alltid sagt. folk brukar göra sig lustig över min förfäran. Men. Det absolut första som hände var att jag mötte ett gäng och en av dem gjorde ett utfall mot mig. I en vänlig ton som möttes av gapskratt. Vad är det med ungdomar och mig, de klinchar aldrig. Den vänliga människan som hjälpte mig med dörrarna på väg ut - jag bar på ett ton tidningar - antar jag vara en mycket ung lärarpraktikant.

Ja, jag drog med mig en hel hög tidningar och även en hel del böcker. Gamla modetidningar kan vara ett nöje att läsa, eftersom man är så trög av sig kan man intala sig själv att man följer modet eftersom man i vissa fall har de kläder på sig som var moderna för tre år sedan. Annars fick jag äntligen tag i en svensk utgåva av Jane Austens Emma. Kunde jag bara finna mansfield park på svenska vore samlingen komplett. Och lyckan stor.

I hjärtat sjunger jag Joni Mitchell, det hör månaden till.

1 comment:

Anonymous said...

Men Aida, är det sant alltså? Du har besökt platsen för vår första dejt? Vilken lycka...äntligen någon mer än jag som besöker denna oas i världskaoset. Ja, ungdomar är hemska ibland, men jag ser de tsom mitt livs misson; att omvända åtminstone EN av dem. Så att även de vill återvända till sin moderskola och hälsa på en dag i framtiden och känna att det var nog ganska okej där. Åtminstone min gamla lärarinna Luddet. Hon har givit mig allt behöver för den stora världen bortom Stortorget...