så jag är uppsatsskrivande igen. Om man nu kan påstå att jag var det första rundan för några år sedan. Sen har jag haft det hängande över mig i några år tills jag insåg att min arbetssituation höll på att barka åt skogen och jag behövde något att satsa på istället för. Så jag tog min uppsats i handen och begav mig norrut igen. Tillbaka till brottsplatsen i björkbyn. Det sammanföll med en väns utresa till ett varmare land så i några månader är jag även lägenhetsvakt. Min vän är mycket blomintresserad. Varje fönsterplan bågnar under blomkrukor. De har till och med namn, det är små lappar nerstuckna i jorden.
Jag är inte blomintresserad. Eller ja, jag tycker ju förstås de är fina när de lever men man kan väl likna det vid ett socialt handikapp i samspråk med växterna. Den mest tåliga varelse kroknar i min närhet. Genom åren har ju mitt ansvar varierat ifrågan. Hittills är det min mors blommor som har tynats ihjäl stilla men effektivt. Plantor har kroknat under ångande varmvatten, krukor har simmat bort, Sahara har uppstått i andra. vissa har stått i vinterstorm och andra har fått sola sig till murkel. Min mor har förfasat, tjatat och slutligen givit upp. Senaste semesterkommentaren säger väl allt "kan du kanske....eller ja bara låt dom döö". Andra blir visade runt i föräldrars hem för att kolla nya möbler eller gardiner, jag blir visad för blommor som jag ICKE får röra.
Detta är till bakgrund för att ni ska förstå mors kommentar när jag dryftade blommornas existens i mitt nya boende: "du kanske kan be din kusin vara blomvakt". I en lägenhet som jag ändå spenderar större tiden av dygnet i...
No comments:
Post a Comment