Sunday, February 21, 2010

föräldrars rätt att kränka sina barn.

Lisa Jewells nya bok "the thruth about melody browne" är långt ifrån en lättsmält chicklit. Minnesbilder från barndomen varvas med en kvinnas, i trettioårsåldern, kamp att få tillbaka de minnen hon förlorat. Minnesbilderna är så starkt beskrivna att det vänder sig i magen på mig som läsare. För det beskriver en liten flickas kamp för sina föräldrar och sin kamp för att bli älskad.

I bokhandeln nuförtiden så tar jag alltid vägen förbi biografihyllorna/debatthyllorna för att där kunna kasta onda ögat på mitt nya hatobjekt.


detta är min uppfattning (och ja, jag har inga barn och har antagligen där ifråntagits min rätt till uppfattning):
det är helt jävla absurt att ett förälders upplevelse av kränkning är viktigare än ett barns fundamentala rätt till att vara älskad. Att en person, på grund av sin ålder, medborgskap och rätt till att göra just sin röst hörd, får utrymme att säga att den inte älskar sitt barn. Så bara för att föräldrar har en förmåga att uttrycka sig ska den få rätt att säga vad som helst. Även om det påverkar ens barn direkt. Tänk dig att vara det barn som beskrivs som oönskat och svårälskat. Var är barnets forum? Var kan barnet få bemöta detta? Hur bemöter ett barn detta?
Jag brukar få höra att jag ska ta av mig offerkoftan, men i det här fallet skulle jag vilja slita den av dessa föräldrar. Väx upp! Finns ett barn med dina gener så deal with it. Du har inte haft nåt att säga till om, men vet du vad? Ditt barn fick inte välja föräldrar, ditt barn bad inte om att få en uppväxt där den måste kämpa för minsta kärleksfulla handling. Ditt barn fick inte heller välja! Ditt barn kommer kämpa för din kärlek, förtjänar du det? Om du inte klarar det, så är det tyvärr så och ännu värre är att du inte är först i världshistorien.
MEN SKRIV INTE EN BOK OM DET OCH TRO ATT JAG SKA TYCKA SYND OM DIG! Jag tycker synd om ditt barn som måste fungera i sociala sammanhang, utpekad som barnet vars förälder skrev den där boken.

3 comments:

Bokomaten.. said...

Jag läste en intervju med hnom i tidningen för ett par veckor sedan och reagerade lika dant. Hur självisk får man bli!??? Jag förstår att det är ett problem och jag kan tycka att boken kan fylla en funktion, men skriv den för fanken ANONYMT i så fall! Sonen är 10 år gammal! Det kommer inte dröja länge innan han kan läsa den där boken själv, i den känsligaste av åldrar! Och tänk att hans kompisar och deras föräldrar med all säkerhet också läser tidningen. vad kan inte den killen få komma att stå ut med i skolan, dessutom. "Haha, din pappa vill inte ha dig". Djäkla idiot, rent ut sagt. Att han bara har mage att tycka att hans rättighet att hantera SITT problem att han inte älskar sin son, att det går före hans barns rätt att känna sig älskad. Han sa dessutom i den artikel jag läste att det bästa med att vara förälder är den villkorslösa kärlek han får av sina barn och önskade att han kunde återgälda den. KNIP KÄFT då om du inte kan.

Badskan said...

Jag tycker att det är helt vansinne, precis som du! Men - kan man inte se det på ett lite annat sätt?
Han är man, män är som bekant väldigt klumpiga av sig att förklara.
Jag tror inte att det är själva barnet han inte älskar, någon stans inom sig måste han ändå känna något - annars kanske han behöver få en diagnos, tex aspergers syndrom?

Jag tror han heller är bitter på tjejen som inte gav honom något val annat än att bli pappa. Han ville inte bli det. Jag ser det som att han blev lurad som så många andra män.
Dock känns det som att han borde älska sin son och tycka mindre bra om tjejen som lurade han.
Jag om någon vet hur det där är, och barnet kommer alltid i kläm.
Mammor får hjälp när dom får mammapsykos, var finns den hjälpen för pappan?
Rättvisesamhälle?
Jämställt?

Dock har jag stora svårigheter att förstå hur man kan skriva en bok om det och veta att en vacker dag kommer pojken att läsa boken och då veta att han inte är älskad, vilket ALLA barn vill! Barn gör allt som står i sin makt att bli älskad och förtjänar det alltid!
Boken i all ära, men han borde fanimig ha skrivit den anonymt för att skona sin son!

Åter igen - allt ont man gör andra...

Aidaho said...

åh, jag är glad att jag har missat den intervjun. Jag känner mitt blod koka av bara läsa ditt referat. Att han har mage att ändå ta upp sitt barns villkorslösa kärlek. Jag hoppas hans son skriver en bok, den dag..

Jo, nog är det så att skon klämmer någon annanstans. Men varför kan ingen ha berättat det för honom? Istället så ska han förstöra sitt barns liv, som straff? Nej jag blir galen.