Att handla (de sista) julklapparna måste vara i topptiolistan över minst roliga saker. Men ändå gör vi det. Och inte var jag ensam heller. Näädå. Mången stackare fick kanske oförtjänta onda blickar. Men man blir så trött. Och nu har kvällen varit i värsta uppesittarandan, glögg har druckits, lussekatter har ätits och tejp har tejpats och slitits upp och tejpats om. Och vi har just insett att ännu en vända ska göras på staden, listan har en än en gång skrivits om.
Det största paketet är från mor tuta till mor tuta. Det är en morgonrock så fin, så fin. Hon hade hittat den själv och inhandlat. Och inom mig himlar jag med ögonen och gnisslar tänder. I en vecka har jag försökt pussla ihop att jag skulle få tag i den rödrandiga morgonrock som var skriven för mor tutas räkning. Det var självklart att hon skulle ha den. Den tog slut på affären i stan, jag for till ume och fann den där. Mor tuta såg samma morgonrock på stan men någon hann en meter framför. Hon blev utan. Stampade iväg till Åhlens och tröstköpte en annan. Varför gör föräldrar så där? Nu har vi alltså tre morgonrockar i hemmet, en extra som blev ett tidigt felköp från min sida och de två andra som inte ska veta av varandra. Varför skriver föräldrar upp en sak på önskelistan för att sedan köpa den själv en vecka före jul?
No comments:
Post a Comment