Thursday, February 12, 2009

Alltså, jag är inte kär i dig.

Det kan man väl inte säga till en vilt främmande människa. Men snart är det verkligen dags att göra reda i situationen.

Första gången gjorde jag den här typiska saken, ni vet när man plötsligt ser ett välbekant ansikte och hejar glatt för det är någon man känner - sen är det visst landshövdingen eller icakassörskan. Så jag mötte den här karln i korridoren på jobbet och hejade glatt för att "det var ju han ju!!" hemifrån. Efter någon dag insåg jag att det inte var det. Att han blev väldigt ställd var väl första tecknet.

Andra gången när jag möter honom i korridoren, går min arbetskollega bara något steg bakom honom. Jag blev jätteglad att se henne så jag lät nästintill len på rösten när jag kurrade fram "hej, min vän!". Först när både rödhåret och den här stackars karln hejade tillbaka, rödhåret med en glad vinkning, kände jag igen killen med det besvärade ansiktsuttrycket.

Tredje gången skulle jag vinka hejdå till skogshuggaren, just då tittar plötsligt den stackars karln fram bakom ett hörn. Och möts av den där galna tjejen som hoppar upp och ner och viftar med armarna samtidigt som hon viftar med ögonfransarna: "Heej, heej!!" Han gjorde faktiskt en helomvändning, han hade säkert glömt nåt.

Varje gång har karln låtit lika rädd och förvånad när han har hälsat tillbaka på den där desperata norrlänningen. Det som är lite besvärande för honom nu är det faktum att han bytt till kvällspass. Ungefär samtidigt som jag har fått alltmer att göra och jobbar över.

Och han kan inte ens gömma sig i vinterförrådet, för där sitter jag och gömmer mig för tomatmannen.

1 comment:

Bokomaten.. said...

Du borde skriva choc-lit.:-) Skrattar så jag dör.:)