stormen är över, nu kom kylan istället. I lägenheten ligger jag inbäddad med mamma i telefon. Älskade mamma har som jobb att köra runt till jordbruken i sitt (stora)hemlän. Det blir många mil. Många telefonsamtal. Många timmar av lokalradion. Hon är alltså alltid först med att kunna förmedla nyheter, om lillbutiken i ute i ingenstans och storbesöket från hallywååd.
Så här får ni senaste.
Snöstormen och den härliga vintern gav sig till känna igår, även för en körvan person som mamma. I en av alla dessa alleer som ska köras fastnade hon i en alltför snäv sväng. Då kom gårdskarln inom några minuter med traktorn, mamma själv hade börjat skotta fram bilen. Förundrad över det snabba ingripandet frågade mamma om han hade sett henne från vägen.
"Nää, du förstår. Med den här storfjåsen (kändisen) från USA i trakterna har byn fått gå ihop i telefonkedja. Vi får plocka upp journalister ur dikena stup i kvarten. Jag har svårt att hinna med mjölkningen, ska du veta."
Några timmar senare var det dags för den dagliga radiorapporteringen av storkändisens förehavande under dagen. Studion ringde upp en av alla dessa journalister som nu svärmar i obygden. I slutet av rapporteringen så ställde studiomannen journalisten mot väggen: "det var ju tur ändå att du blev uppdragen ur diket så du kunde rapportera till oss!" Något ställd svarade journalisten:"...men hur sjutton visste du det?"
Välkommen till fjällen, säger jag bara. Här har vi koll på varandra.
Själv sitter jag och fnittrar åt en av de större rikstäckande tidningarna som skriver en daglig krönika i sin jakt på storskådisen. Dagens krönika gick ut på att han legat nersjunken i snön bakom en sten, under lite granris. Efter några timmar kom belöningen, han fick höra skådisen säga "nu kör vi!".
Vi är för gulliga ibland.
No comments:
Post a Comment