jo och polisen tog honom, på den sista långa färden.

Tänk vad fantastiskt det är med lokaltidningen ändå. Och särskilt i kombination med människor som har bestämt sig för att dryfta sina åsikter.

Som när någon lite mer påverkad människa bestämmer sig för att ta tag i sitt liv och kanske satsa lite mer på sin musikaliska ådra. en gitarr, tänker han där han sitter. Så han knatar till musikaffären. Springer in, rycker åt sig en gitarr och tar sikte på ytterdörren. Tyvärr gick det sådär. Han tar några varv runt kvarteret och funderar på att sådana små petitesser ska inte stoppa honom. Så han stormar butiken än en gång, den här gången tänker han att något är bättre än inget och tar det första bästa. En banjo! Sen springer han.

tänk dig den signalementrapporten på polisradion.

denna lilla händelse renderade ungefär 150 kommentarer från olika läsare av lokaltidningens hemsida. Endera uttråkad lokalbo tävlade i dåliga ordvitsar.

ändå gillade jag denna bäst.

"Det här var, strängt taget, ingen bra idé. Två gånger på en och samma dag. Jobbade han på ackord kanske? Han flydde visst hals över huvud för att senare tappa stämningen helt vid gripandet."

Jag ba': guuu är det inte handboll på tv snart?? Det är ju den bästa sporten. Lite större karlar, snarare stora träd med breda axlar, och så fantastiskt orakade. Och tänk när lövet sitter där i soffan och ger sina analyser i en helt underbar kostym. Andnöden är total. Eller snarare kan jag citera Stefan rakt av: jag vet inte vad jag har i puls, men det är inte hälsosamt.

Min kollega, när hon skickat runt ljudväggen för att se på bilden ovan: Han ser ut som en grottmänniska going Ellosmodell.

Spela roll, han kan få mer än gärna presentera årets topp tio i bokreakatalogen.

Jag har bearbetat hela januari och dess bergochdalbana genom att läsa Ladies av johan Hakelius i sakta mak. Alla dessa galna kvinnor som levt på denna jord. Eller främst på den lilla ö vi kallar Storbritannien.

Nu tycker bibblan att jag skulle ha lämnat tillbaka denna för längesen. Vi är väldigt osams för jag tycker de borde kunna göra ett undantag. Det är ju inte en bok, det är ett andningssnöre.

Linn är så cool att jag oftast kvider mig blå av avundsjuka när jag läser genom hennes inlägg. Och så är det liksom just another fucking blog.

Ibland behöver man bara få bloggsurfa sig bland de stora molnen på himlen, stänga ute alla dammråttor och apfula tapeter från 1990talet. helst rakt in i mackapären som letar fram de bästa hembilderna att dregla över. sen kan man sitta där och sucka och stöna och önska att ens hyresvärd inte var en ensamstående karl från norrlands inland som tycker du ska vara tacksam över att få extranycklarna efter ett halvår. Och att det är väl förbaskat bekvämt att ha storkökskänslan på köksinredning. Lätt att göra rent, lätt att dölja fula skavanker (?).

När man bara vill ha det så här

FUCK

man ska inte vänta för länge säger folk. Man ska inte vänta för länge för då kan någon annan hinna före.

jo, det är faktiskt sant.

Men visst blir man lite förvånad när någon typ har skrivit hela din uppsats och givit ut den som bok? Och det värsta är att det är ett ganska etablerat namn så det är ju inte precis att man kan gå och Dan Browna honom i Argobladet..

Jag var först, ok?

Mamma säger att det som behövs är tid. Att det är för jävligt allt och man bryter ihop sjuttielva gånger och man vill bara dö. Och sen går det just aldrig helt över, men man kan fungera i längre stunder.


Fint. Undrar just var jag är på den skalan.

det är därför jag inte är klar med min utbildning. Man måste ju kunna äta kakor på jobbet, vad ska man annars göra?

‎

When I get sad, I stop being sad and be awesome instead

When I get sad, I stop being sad and be awesome instead

When I get sad, I stop being sad and be awesome instead

When I get sad, I stop being sad and be awesome instead

When I get sad, I stop being sad and be awesome instead

When I get sad, I stop being sad and be awesome instead

When I get sad, I stop being sad and be awesome instead

When I get sad, I stop being sad and be awesome instead

Rysk Rollo utan pistol

Nu vet jag en sak. Det är inte grönare på andra sidan mattan. Alla gånger jag sagt att "om jag bara fick nöta lite, bevisa för honom att jag är en bra människa. Då kommer han ändra sig om att han tröttnat." Man ska inte önska saker som man inte vet att hantera.

Nej, det sa inte klick för detsomvar hjärtat. Och jag sa: det är lugnt, jag är ingen klickmänniska. Jag måste nöta ner människor.
Men jag är varken eller. Har någon bestämt sig så spelar det ingen roll vilka spel du spelar.

Nu vet jag hur det känns att stå där, jobba alltför nära en person som sagt nej, tack och hej. Och bara vilja slå honom i huvudet samtidigt som man femitvå-raggar. Med livet som insats och en fantastisk förmåga att bita i den bit av lillfingret man får. Emellanåt.

Den dag jag får pengar ska jag forska på den där "kille som bara bestämmer sig för att sluta"genen, sälja den som på pillerburk.

så här går det: bra. Fötterna upp och huvudet i sanden. Och jag håller ihop. Hela jävla tiden, hela jävla jag. Som något karlssons klister.

Men jag är så sjukt trött. Alla tider på dygnet förutom när jag äntligen får lägga mig i sängen. Då sätter tankarna in. Jag ligger där i mörkret och snurrar och känner hur min kropp värker på alla sätt. Av träning, av trötthet och av allt som bara ligger därimellan.

Och jag är så sjukt glad. Hela tiden. Peppar peppar peppar folk så de ska orka. För jag orkar inte. För jag bryter ihop på alla möjliga omöjliga ställen och tider. Mitt i en träning slår det till och plötsligt rinner tårarna. Eller varför inte på ICA. Eller på jobbet. Och det är ingen idé att försöka göra något annat än att vänta ut det. Gå undan och snorgråta. För att sedan fortsätta. Det enda problemet är att om jag redan tyckte jag var en hopplös varelse så blir det inte bättre när man ligger och gråter på en matta mitt bland 30 andra människor som gör situps.

Och det är inte hans fel. Det är mitt huvud som åker någon slags bergochdalbana som jag glömt att betala för. Det enda jag hör är min egen ensamhet. Min egen omöjlighet.

jag "såg" P3 guld på tv igår. Såg, är att ta i. För jag gömde mig mest bakom skämskudden. Och ljudet drog jag ner så fort Kitty tog ansats för att börja prata.

Det enda som var behållningen var denne snygge karl. Och tack och lov räddade hans 30 sek hela min kväll.


Men med panik på rösten måste jag nu fråga mig, vad har hänt? Var är det P3 som jag vuxit upp med? Håller jag på att bli tant? På riktigt?

Mikebike och Miss Muffin är två rediga typer som får mig rosig om kinderna av lycka. De är så fantastiskt bra, allt som bloggeri ska handla om liksom. Och så lever de ihop.

För hennes version av det hela Tuffast av alla
För hans version av det hela Bloggfrossa och Mannen som blev trött

Tänk vad fint med sport där regler finns. Jag menar handbollens

Stürmerfoul

sug på den liksom.

Förbjudet att springa in i någon som står stilla.

Den som skrev den lagboken kan aldrig ha varit på stan en lönelördag, då allt man vill är ett giltigt frikort att gå bowlingklot på hela massan.

på tv börjar nu en serie i Ricky Gervais regi, en idiot på resa. Lite på gränsen vad jag klarar av i medkänsla men ändå klarar Karl det fantastiskt. Inte behöver jag Rickys hårda hånskratt åt sin väns cyniska inställning. Karl klarar förmedla känslan själv och jag finner vissa guldkorn i hans kantiga kulturkrockar med Kina.

I mitt eget liv så har jag intagit samma inställning till världslitteraturen. tyvärr drabbas bara de närmsta i min omgivning av detta. I vår fina bokcirkel där vi samlas runt den öppna spisen och dricker te och diskuterar "nu vill jag sjunga dig milda sånger" känner jag mig som en Lilla My i trettioårskris. Jag gnäller, säger emot och bara skrattar rått åt den fina boken. Vore det inte för de fina tekopparna skulle jag säkert hoppa i soffan också.

Nästa gång ska vi diskutera Doris Lessings gräset sjunger. Jag tror i hemlighet att mina fina vänner i detta nu, likt Ricky, planerar att skicka iväg mig till andra sidan jorden.

Sara Begner är en cool tjej som har lyft Coop ordentligt. Hennes version av Vår kokbok är lysande. Hennes blogg är som en mysig kaka till eftermiddagskaffet.

när allt annat sviktar så är någon redo att satsa på mig. Minst 22 år till, faktiskt.


Csn. Men ändå liksom.

Bibliotekarier måste utveckla en speciell sorts av humor. Gärna bitter, cynisk, elak och helt heelt underbar. A Librarian's guide to Etiquette är av denna sort.

mina vänner

Aenigma eller Kajsa är väldigt fantastiskt sprakande. här har vi en modetok med fötter både i Jämtland och Stockholm. Jag har inte riktigt kommit underfund med om hon möjligtvis är dotter till en av mina gamla kollegor men vad spelar det för roll? Själv brukar jag hamna här när jag vill se sprakande färger, en tjej som går sina egna vägar och som är väldigt cool!

Det jag fastnade för hos Kajsa är förmågan att rota i garderober och finna det lilla extra. Något som har varit en avundsvärd egenskap för sådana som jag, uppvuxen way out till höger om möjligheten att springa i affärer och införskaffa det senaste. Som ett litet extra plus har Kajsa även gjort ett flertal inhopp i lokaltidningen hemma (vi delar hemtrakter), som frilansande journalist.

I vår kommer Kajsa även synas i tv, när hon är med i någon slags satsning på femman. Nog kommer det bli lite spännande att se ens bloggerska live.

Ska man på After work och springer hem från jobbet så ska man inte:

1. strunta i de förbestämda kläderna som ligger på golvet för att dyka in i garderoben för att leta Något Annat.
2. Duscha, peela, raka på samma gång.
3. Strunta i något iordningställa-vinglas för att i all hast kasta i sig en stärkande klunk whisky.

Särskilt den där sista om man är lat och sen och inte redo för att klättra på diskbänk för att få ner något glas. När tanken kommer: varför inte bara smutta lite på flaskan?

Det är då man kommer som bandagelars till träffpunkten med både skärsår på haka och ben. Skruvkork gör ont mot haka.


När jag stod i baren såg jag att detsomvar hjärtat hade lämnat ett sent mobilsvar. Jag fick en liten sång som tröst. Varför han plötsligt fick för sig att ringa vid elva på en fredagkväll ska jag inte ens fundera över men jag vet att även han var onykter.