En av de första stora tjocka pluggböcker som jag fick stifta bekantskap med på universitetet var en tvådelad historietäckande lunta som handlade om litteraturen i Världen och i Sverige. Ganska torr, akademisk och inget att läsa pärm till pärm. Men något som fick mitt hjärta att blomma var beskrivningen av en personlighet i en bok som jag nu glömt titeln på:
"han framstod som en uppblåst, ideell frasvåffla."
Nå säg mig, är detta inte komplimangen av dem alla? Jag menar, utifrån vad man trycker på så kan det verkligen vara både en komplimang...eller ett nedgörande. Vad vet jag? Iaf var det enda gången som den boken fick mig att skratta. Vilket gjorde att jag höll den boken högt genom alla mina studieår. Skolböcker som får en att le är endast ett fåtal.
BTW, en anledning till att jag läser Bokhora är att där har jag mina gelikar. Och vad får mitt hjärta att bli varmt än bekännelser som att man virar in sina böcker i påsar innan man stoppar boken i handväskan. Förstås. En gång när jag var en arbetande figur blödde mitt hjärta varje gång som den förbaskade matlådan i sin HMpåse gnodde av sig färg på mina älskade böcker i väskan. Det var ju förstås böckerna jag skulle ha stoppat i påsar. Nu när jag införskaffade fint pocketomslag till väskan, inköpt i Uppsala, är jag orolig för att det fina omslaget ska ta skada. Men då stoppar man ju en påse runt den sen! Tack för tipset. Minje, jag är ju nästa Karin med sprethår på Äntligen hemma. Betyder det att jag äntligen ska få jobba med snyggBjörn? Gaowsa.
No comments:
Post a Comment