När jag måste.

Jag är ganska känslospeedad. För att kunna ta kontrollen över mig själv brukar jag späka mig med böcker, inte med piska som andra.
För att kanalisera min advent/julstämning någonstans måste jag läsa kapitlet granen i boken det osynliga barnet av Tove Jansson. Det kapitlet när mumin råkar vakna upp mitt i julstressen och blir rädd för allas stress och rädsla för att inte hinna. Tages kapitel om Karl Bertil i Sagor för barn över 18 år är förbjudet att läsa, det går bort för den riktiga julafton. Får jag inte höra saxofonen i bakgrunden som ger mig gåshud ja då får det vara.
För att kanalisera min kärlekstörst brukar jag läsa Bridget Jones dagbok, gärna det kapitlet i bok 2 (den som ingen gillar) där Bridget Jones rejält berusad skriver julkort till alla hon känner. Känner jag mig melankolisk måste jag läsa Edith Södergrans dikter. Känner jag mig nostalgisk över svunna tider måste jag läsa Dan Anderssons dikter. Milrök är ett sådant vackert ord fast jag inte riktigt vet vad det betyder.
Är jag ledsen vill jag läsa Mark Levengoods bok Sucka mitt hjärta. Känner jag mig vilsen vill jag läsa Bodil Malmsten, helst hennes böcker från Huset i Frankrike, för att känna att även vi uppvuxna på landet kan bestämma oss för att göra nåt. När jag längtar tillbaka till Umeå brukar jag plocka fram Sagan om ringen, längtar jag till Paris tar jag fram Nick Hornbys bokkrönikor. Allt för att förflyttas till första läsupplevelsen.

Och nu har jag äntligen en bok att ta till när mitt huvud exploderar av ilska och bitterhet. JAg måste inköpa "Bitterfittan" av maria Sveland. Och det måste ni också. Så otroligt befriande att läsa och identifiera sig med en kvinna som låter sig vara bitter och arg. Och löpa linan ut i huvudet. Den har beklagats över att vara upprepande. Nå, säger jag, hur är man inte själv när bitterheten och ilskan river? Och är det inte härligt att få känna att man inte behöver låsa in känslan, enligt svensk traditionell uppfostran. Och det bästa är att man läser ut boken på en kväll eller en periods ilska.