jag bara lånar lite.

Min argumentslista några inlägg bort satt visst myror i huvudet på min omgivning. Jag är ju känd som granitnunnan, möjligtvis dynamitnunnan de bra dagarna. När jag väl nämner ett visst intresse för det motsatta könet, ja det är det motsatta som gäller för min del, sätter en del kaffet i fel strupe. Jag har helt enkelt varit singel för länge. Och faktum är, jag trivs med det eller snarare något annat skrämmer mig. Jag har fullt sjå med att försöka få min tillvaro pusslad som den är. Men. Jag är fortfarande mänsklig när det kommer till behovet av uppmuntran och bekräftelse, ibland mer än andra. Jag är riktigt gåpåig om jag känner att jag får ett gensvar i mitt flörtande/gnabbande. Jag tycker det är riktigt roligt om jag känner det klickar på humorfrekvensen. Det inspirerar mig och kickar igång min kreativa munhuggarsida. Ibland så folk hukar. Så länge inga djupare känslor blir involverade. För det här med kärlek är det svåraste jag vet. Då backar jag. Därför tror jag mig mer säker med "upptagna" människor, ringmärkta. Är människan/karln inte upptagen då blir mitt beteende väldigt komplicerat, på gränsen till knäppt.

Den nämnda karln lever väldigt fridlyst vid min sida på jobbet nu, han kommer få göra det också. Jag lånar honom bara i mina tankar. Jag är inte kär, jag garvar bara så det gör ont när vi får sitta och munhuggas. Så länge han låter bli snusdosan, för när den åker fram gör min mage ett liten volt...det är då jag lever farligt.

nu är det slut på allvaret, nu återgår jag till min bok om en kvinna som är synsk och ser sin framtid med sin bästa kompis karl. Ni hör ju var jag får mina referensramar ifrån.