Varför, varför kommer man alltid på vad man skulle ha sagt flera timmar senare? Det som skulle ha suttit som en schmäck eller som en padda i väggen. Det som skulle ha avgjort allting. Jag brukar intala mig själv, bara för mitt eget välbefinnande, att hade jag sagt si eller så istället för den regelbundna svadan DÅ hade personen A eller B kanske börjat tycka om mig bättre. Alternativt börjat tycka att jag har humor/ är charmig/ snäll/en bra person. Beroende av mitt intresse i saken.
På jobbet finns en man i min närhet och han driver mig till vansinne, inte bokstavligt, men bara det att jag inte kan ge upp tanken att jag måste få honom positivt inställd till mig. Jag kan med andra ord inte släppa tanken på honom och bara därför så hoppar den ena grodan efter den andra ur min mun. Sen går jag in på toa och kör huvudet i toapappershållaren. Förutom att jag nu måste vara extra rädd om mitt huvud så börjar det bli en ekonomisk (toapappers)fråga för företaget....
Vi människor är så duktiga på att vara tankeläsare på amatörsnivå. Det som skrämmer är känslan av att han är ganska likgiltigt inställd till mig. Vi människor drivs bekräftelsebehov. Får man inte bekräftelse blir det nästintill en hotfull situation, kanske på grund av otryggkänslan.
Och nu babblar jag...
1 comment:
Var rädd om huve!
Post a Comment