Sommartid

Somnade raklång på golvet framför tvn. Inte alls skönt.
Sommartid tar knäcken på mig.

Något annat som tar knäcken är Persson, vår egen Göran, det är så man drar efter andan när han svingar sin yxa. Man vet inte vad som kommer att träffas. Det blir så sorgligt träffsamt när han i ett kort ögonblick förfasar sig över dagens media som är alltför konfliktcentrerad. Och vilket media har han sedan valt att genomföra bikten i? Jag sitter och retar upp mig en hel del på dokumentärens brister och Görans hårda sida som är markant belyst. Men när man i en kort sekvens får se honom linka bort i korridor, plågad av höftproblem, så rinner det mesta av mig. En äldre man i smärtor, en äldre man som försöker förstå varför han möter sånt mothugg. En människa, till syvende och sist.

Uppdat.
Hej och hå, det jag försvarar i första hand är människovärdet. Det är en människa det handlar om, en människa som känner sig missförstådd, hotad, less. Det jag inte försvarar är människan i detta enskilda fall som anser sig ha rätt att använda medierna till att klanka ner på andra. Det jag inte försvarar är denna människas människosyn. JAg känner mig bedrövad över det faktum att jag inte förstår tanken bakom dokumentären, alla dessa år och den nerdragna skyddskölden - och det är detta som valts att visa. Jag vill inte tro att en människa kan vara så hård och elak, inte genuint. Jag blir ledsen av tanken att den politiske ledaren verkligen avsätter tid och plats och i sin "ensamhet" ändå bara fortsätter med sina sparkar. Finns inga andra sätt att idag profilera sig? Dagens ledare i lokaltidningen sade verkligen något tänkvärt, det är antagligen försent för Göran att skriva sina memoarer, man finner ingen nyfikenhet längre efter dokumentären.