Igår stötte jag ihop med en gammal arbetskollega på stan. Hela begreppet liteväl stort för vi hade egentligen inte så mycket kontakt och vi jobbade inte så mycket med varandra. Men efteråt så har vi någonstans fått en en liten kontakt. första gångerna jag såg honom var han alldeles för söt för att min mun skulle kunna sätta samman regelrätta meningar, men på nåt sätt har han beslutat sig för att jag går att prata med. Konstigt det där med pojkar, så fort de träffar en tjej som de kan prata med utesluter det alla andra alternativ. Jag går inte in på den diskussionen.
I alla fall så är den här killen enormt social, utåtriktad, charmig och främst spännande. Företagsam är ordet jag söker. Det går oftast ett halvår mellan de gånger vi träffas och då har han alltid nya projekt på gång. Han är några år yngre än mig men när jag jämför våra liv känns det som den ålderskillnaden är omvänd. På den tid som jag känt honom har han varit utomlands flera gånger i upptäckande syfte, har han jobbat i nordligaste norge för att samla ihop pengar och nu skulle han dels till andra sidan jordklotet - igen - för att i sommar göra medelhavet. Sen skulle han börja plugga till hösten.
Jag är inte längre attraherad av honom på det vanliga sättet, nu ser jag upp till honom. För vad jag ser är en nulevande människa. Jag tänker mig honom som en person som inte låter saker vänta. Jag vet att livet inte alltid kan vara så, men jag kan tänka mig att han lättare kan se sakers ordning och möjligheter. JAg anar att ni tycker jag glorifierar honom, han är nog i största sannolikhet en vanlig människa som stöter på motigheter. Men just nu upplever jag sådan här tillfällen som rena ändsparkar. Jag borde använda detta möte som inspiration och motivation.
När han så hade gett mig en genomgång av sina planer, sade han i nästa andetag: - hur går det med uppsatsen?. Varför vet hela världen om mitt nederlag? Jag kände mig som en liten lort. Har sedan spenderat helgen i ren frustration. Vill ni veta the real deal med min uppsats? Nä det vill ni inte men här är den.
Den är aptråkig. Den är dålig. Jag kan inte komma på en anledning varför jag ska göra klar den (ja, jag vet examen - men vilken examen sen. Det är en tråkig sak bland alla andra tråkiga saker i min vardag som måste göras. Jag tror mig inte om att kunna skriva en godkänd uppsats.
Vad jag ville med detta inlägg förutom att sänka er in i söndagsdepressionen? Jag ser oss som ytterligheter som på nåt konstigt sätt har mötts. JAg är den tråkiga vuxna som kommer mögla framför tv som melodifestivalen och let's dance, som jag egentligen inte vill se.
No comments:
Post a Comment