Kärlek, lycka och mina kokböcker.

(jag fortsätter läsa "en sorts kärlek" av Ray Kluun)

"Till min andra födelsedag sen cancern började fick jag en cykel av Carmen, men inget sex. Efter hennes julklapp har vi inte gjort det mer. JAg har glömt hur det känns att vara i Carmens hand, mun eller inne i henne. Och om jag ska vara ärlig måste jag säga att jag försöker inte heller. Carmen har cancer och bara ett bröst och jag har Rose."

Att karlsloken kan sätta ett likställande och mellan de två tillstånden, jag blir så arg att håren på min kropp reser sig.

Han tycker sig kunna rättfärdiga sin otrohet för att hon hade cancer. Hans nya sammanfattade det på ett bra sätt när karln började tvivla på sin kärlek till Carmen, det hela handlar om att han förväxlar kärlek med lycka. Kärleken är inte slut för att man är olycklig över tingens tillstånd.

Efter en slitig dag med 13arbetstimmar så klickade jag hem Leilas nya kakbok bara som ren kompensation. Jag skriver av det som studiemedel, något ska väl användas som motivation när Luddet ska komma hem.

Jag önskar jag hade något mer att berätta för er men just nu är min hjärna blank och jag skulle behöva sova. God natt med er!

Meh.

På min tredje vecka läggs varslet. Information om vilken tid man ska ducka för rivningstrucken.

Släpps imorgon.

Kakbok för tusan.

Vem är det jag har retat?

Så nu era små puddingar ska ni lyssna på mig. JAg vet att jag har svårt att övertala er till att följa den superba serien "sjukhuset". Säkra källor berättar även att det BLIR en säsong till. Nu radas de goda tingen upp sig. Vad händer då? JOOOO, ni förstår, nu börjar en halvtimmes program varje dag med NIGELLA, vår egen lilla köksgudinna ska lära oss matlagning express - INTE bara banan och mjölk, blyger. Så du måste kolla...Och när kan man då njuta av denna kreation? Jo på 4an kl halv 8 på kvällarna. Vänta nu...På 3an kl halv 8 är det ju...Sjukhuset. RAVGNI!!! som vänner till mig skulle säga. Vad göra, vad göra? Vem är det som har planerat att göra mig gråtfärdig?

På bussen hem från jobbet idag hamnade jag bredvid barnvagnen eftersom jag måste åka när hälften av stans invånare ska åka från ena sidan stan till den andra. I barnvagen satt en snorig, dreglande unge som var väldigt upptagen med att nysa sig själv i handen. Tills jag kom och satt mig med min reflex dinglande från jackan, plötsligt såg jag en knubbig, slemmig barnhand greppa tag om min reflex och stoppade den i munnen. Några nanosekunder funderade jag på att göra upp ett illvrål, men då skulle jag väl ha väckt den stackars slitna modern ur sin dvala. Allvarligt, hon såg så sliten ut så jag var rädd att jag hade satt mig bredvid ett förklätt monster. Därför valde jag den plågade främlingsminen av ett påtvingat leende som egentligen döljer paniken. Sedan när ungf*n var så snäll att sluta suga på min reflex så greppade ungen tag i mitt byxben. Jag tror han ville torka av handen...Jag älskar barn. Men idag var det verkligen mina barn, dina ungj***lar.

Annars har mitt arbete inneburit att jag läser igen på bussen, det är väldigt skönt att sitta i den arla morgonen och njuta av en bok. Om man nu kan påstå att man njuter av "en sorts kärlek" av Ray Kluun. Av andra bloggar har jag förstått att det är en väldigt sorglig bok, den sanna skildringen av en mans hantering av fruns bröstcancer. Men än så länge känner jag bara hur blodet kokar på mig, han är FÖR ärlig (paradoxalt..) Jag vägrar skriva en ÄKTA mans hantering..Jag förstår inte hans värderingar av ett öppet förhållande (för sin egen del då, eftersom frun har fullt upp med att ta bort bröst och bli skallig för att kunna göra detsamma på sitt håll), jag förstår inte hur FAN han kan välja att bli avsugen av en okänd kvinna i en hiss i Miami när hans fru ligger i Amsterdam och försöker få ihop sin krackelerade värld och samtidigt ta hand om deras 1åriga dotter. Till hösten ska det visst komma en fortsättning, ett efter fruns bortgång och hans nya äktenskap - hur går man vidare?, för han träffade ju en ny när hans fru höll på att dö...JAg kommer inte ta i den boken med tång, jag har fullt upp med att inte kasta boken i huvudet på de karlstackare som kliver på bussen på morgnarna. Ska den här boken få mig att gråta så är det av frustration.

Åsså var det usse och tusse, och tre stora dvärgar.

Vid min återgång till arbetet så fick jag ett nytt omklädningsrum, med fler skåp och eh, blandad könsfördelning. Det har varit intressant på mer än ett sätt.
jag har börjat notera två killar som brukar ramla in samtidigt som jag, notera som i glo storögt runt skåphörnet. För, för första gången i mitt liv har jag mött riktiga datanördar som är inne i WoWträsket. De är helt inne i sitt snack och det är helt ofattbart för en utomstående. Vilket gör det både skrattretande och spännande. För gu' vilka ord de använder sig av. Och man vet inte om det är bra eller dåligt att bli jagad av stronder...eller vad det nu var? Jag måste alltid glo runt skåphörnet för att kolla in ansiktsuttrycken hos de här tokarna, det kan ju ge hintar om vad man ska tro.
Förresten, så har min kropp ställt in sig på sparlåga, vi missade totalt marsruschen. Idag stod jag öga mot öga med en skäggmuskig karl som var inte bara snygg, han var hoppahuleiäggstockarna-snygg. Jag blev alldeles vimmelkantig.

Det enda fetnegativa i mitt liv är vårt förbund här hemma is going in wrong direction. Vi vet faktiskt snart inte vad vi ska göra. Finns det någon tonårsjour någonstans?

vad taskigt.

Vad i hela friden säger man?

Jag släpade mig hem efter ett väldigt aktivt träningspass efter en ganska hård arbetsdag. Efter maten upplever jag ett ganska stort chokladsug. Varpå min syster säger att hon ska baka en kladdkaka. När jag så börjar återhämta efter dagens episod av Sjukhuset inser jag att det inte luktar kaka...Mycket konstigt. Och sen slår insikten mig, jag har lämnat mina förbundsförvanter ensamma i köket med kaksmet. Mycket riktigt, det blev ingen kaka. Så nu sitter jag här, fortfarande sjukt chokladberoende.

Mitt Afrika.

Som del av mitt nya liv (?) så har jag plockat fram ett antal klänningar som fröken ska börja sjava runt i. Som grädde på moset har jag lånat mammas leggings, eftersom klänningarna annars är en fara för omgivningen. Jag är en jeanstjej, uti fingertopparna. Har haft en panikkänsla hela dagen av att ha glömt byxorna någonstans. Tanken var att börja min vecka med klänning men isf måste jag även börja veckan med att dricka vin till frukost. För att stärka mig...

Har idag gjort en kycklinggryta till middag och några matlådor. DEt var kanelstångar, kardemummakärnor, saffran, nejlikor och så vidare...Hela trapphuset luktart inpyrt badhus i turkia. Kryddångorna gjorde mig glansig i hela ansiktet så känslan av svett var alltid närvarande.

Veckans Lästrio: Geografi.

Dags för veckans utmaning i lästrion...Hos Petra kan denna vecka läsa följande fundering.

Vilka är dina tre favoriter bland skildringar av olika geografiska platser - och vad har du själv för relation till platsen!

Ok...Så här ser det nog ut

Kerstin Ekmans Vargskinnet-triologi och Händelser vid vattnet
Det finns ju inget ställe här omkring som faktiskt heter Svartvattnet, men det är ändå allmänt känt att hon skriver om sina hemtrakter (eller är det vad vi här omkring vill tro?). Men känslan finns där, möjligheten och förmågan att skriva in snålblåsten och fjälluften i historierna. Den Äger Kerstin Ekman.

Herbjörg Wassmos Dina-serie
En ren slukarserie för Norgefantaster. Det karga och vackra hos landskapet återfinns i de trasiga och likt starka karaktärerna i Wassmos böcker. Lite mer romantiskt lagt är böckerna av Karin Elstads serie om gården Innhaug, men även här spelar naturen en roll.

Min pågående läsupplevelse Utrop av Céline Curiol blir den tredje i veckans trio. Paris spelar en stor roll i denna bok om den anonyma kvinnan som vandrar Paris gator. Man upplever både det vackra, det farliga och det obeskrivliga vävs samman i både kvinnan och staden.

Bubblar gör helt klart Gösta Berlings Saga av Selma "tjugan" Lagerlöf som fick mig att förflyttas från de jobbiga studierna i norr till den täta och mystiska skogen hemmavid. Ett rent andningshål.

Shut up and sleep (with me)...

klockan är midnatt. jag har varit vaken i 19 timmar fullt ös. Hur ösigt det nu är att jobba och sedan stormfika med arbetskollega i flera timmar. Ute regnar det lapptussar. Jag borde med andra ord sova nu.

Jag har fått frågan om vad som pågick ovanför mitt huvud. Nu kan jag svara. Visade sig att min arbetsgivare skulle ha informerat mig om en ändring i arbetssysslor, vilket ett flertal väntade på. En omplacering var nödvändig för att saker och ting skulle fungera. Det stod klart redan i måndags, men jag informerades igår. Min nya avdelningschef blev väldigt exalterad över min ankomst och gav mig en spontan kram. Blev så överrumplad att jag nästan tog med henne när jag ramlade baklänges, hon är ju som ett litet rö.

Slutligen har jag än en gång förundrats över killars tankeförmåga. Blev så förvånad över en generös handling riktad mot mig under dagens lopp att jag nog framstod både som dryg och disträ. Men handlingen utfördes av en person som både ignorerat mig och flera gånger försökt sätta mig på plats. Och idag var det, för stunden, som glömt från hans sida. Men mig kan han inte längre lura, jag vet att det finns där någonstans.

Och nu märker jag att det barkar hän. Nu ska jag lägga mig och sova. Förhoppningsvis hinner jag läsa i alla fall en sida ur Shantaram, den tegelsten på 900sidor som jag har fått hem på kortlån från biblioteket.

Jo en liten sak till....
Helgen bringar riktig jamie oliverfrossa. Kunde hämta ut ett fint och tjockt paket från min kokboksklubb idag, det var fina och tjocka nyboken av husguden i mitt kök. Från cdon har jag sedan fyndat den första tvserien med Jamie för 30 kr/delen. Där finns fina minnen av tvkvällar hemma hos luddet i gillestugan. Vi såg SommarErnst och Nakenjamie. Satt vi och pratade länge nog blev det även något avsnitt Twin Peaks.

Kommunikation.

Något pågår ovanför mitt huvud/ bakom min rygg. Återkomer när jag vet nåt.

Jag kan jobba över, men jag MÅSTE vara hemma före halv 8.

Vad som är bra med att jobba: dagens tråktimmar går lite fortare och TV3, 19.30 "Sjukhuset" känns plötsligt lite närmare. Jag harnågot att göra i väntan på dagens höjdpunkt.

Vad som är mindre bra med att jobba: jag måste kliva upp så okristligt tidigt om jag ska fortsätta med mina frukostvanor. Att hinna se 4 avsnitt av gamla sjukhuset via TV3s hemsida innan bussen som går kl 6. Blir lite jobbigt....

Min gamla garderob.

När jag förut bodde in heaven, hade jag en egen garderob. Med två skåp och mycket plats. Så mycket plats faktiskt att jag förvarade mina bibblioböcker där. Det blev mindre högar i min lilla etta och sen så slapp jag de där gliringarna varje gång jag hade besök. För gliringar vart det annars. Om högarnas existens. Och ibland så fick jag lite dåligt samvete, för jag hann ju faktiskt inte läsa alla de där böckerna och kanske jag höll lite extra på någon bok som någon annan stackare väntade i en evighet på. Bibblosadism kallas det. Och jag hade massor med bibbloböcker hemma, de ingav mig trygghet. När textmaskinen spottade ut lånekvitton på bibblan, brukade jag stå högröd bredvid och humma lite till entonen. Om jag inte hann att stoppa utskriften. Bokhögen brukade mest likna skyskrapor i sitt vinglande. Om jag inte kunde somna på nätterna brukade jag sätta mig i garderobsdörren och bläddra i "mina" böcker. En del böcker hade jag så ofta och så länge att de började kännas som mina egna. En farlig tanke. När jag så släpade kassarna med böcker till återlämning, ibland fick jag ett behov av rensning, brukade jag våndas över min arma rygg. Hur länge ska den klara detta släpande? Cykelstyret klarade det inte. Det fick jag ständigt återkomma till verkstaden, med vingligt styre och skaka förundrat på huvudet när mekanikern undrade vad jag hade sysslat med.
Idag saknar jag min kära garderob, den lilla som jag har idag får inte ens plats med en stackars pocket. Nuförtiden måste mina miniskyskrapor ligga framme i vardagsrummet. Till allas förtret.

Jag har just plockat böcker från ett högljutt ras nyligen. Därav detta meningslösa inlägg. Jag har inte så mycket att göra idag. Jag har bara beställt ännu ett stort bokpaket från adlibris...

gode gud.

Jag kommer alltså gifta mig med Hugh Grant....

Inget ont om de smilgroparna, men han borde använda dem mer än de där valpögona. Och inte klä sig i sådana där hosor. Det klär inte honom...

Jane Austen och jag.

Take the Quiz here!

Jag är visst väldigt lillgammal, med fina tänder och tråkigt lojal mot min familj. Jag har känslor men de kommer fram när det brister. Jag skyler över dem.

Med risk för att förstöra stämningen.

Vad ni än säger, det är denna kvinna jag ser när jag tittar mig i spegeln. Men jag är ganska cool med det.

Varför repriseras inte Sally, denna kvinna, denna unikum?

Köpts fri.

Har som vanligt på en sen fredagkväll fastnat framför tvns mer obskyra kanaler, i kvällens avsnitt av Conan Obrien så skämtas det om svenska apotekens försäljning av dildos. Jag förstår faktiskt inte vad folk stör sig på i detta. JAg tycker faktiskt att det är en bra idé! Dels för att det faktiskt är ett hjälpmedel som andra, viagra ska man visst få bidrag till. Men hjälpmedel i form av dildos är visst en annan sak, då ska man vistas i sexaffärer. Inte i apotek? Varför inte? I den lokala tidningen ondgjorde sig en äldre man över detta, det var visst för lata och de borde inte få det så lätt. Ska man straffas för att man har det svårt att träffa någon som vill tillfredställa en? Eller att man kanske inte VILL träffa någon och hellre fixar den biten för egen del? Eller bara tycker att det vore en kul grej och lite omväxling?

Det är väldigt tröttsamt att vi alltid ska bestämma vad andra behöver.


Och nu, ett gigantiskt hopp.
Jag har just återkommit från en lysande konsert med Tomas Andersson Wij på Gamla teatern. Jag älskar denna man. Långt ner i stolen sjönk jag och lät hans melodier sudda ut konturerna. Underbara, Underbara Tomas. Som ett perfekt avslut, efter applåder och busvisslingar, kopplade han ur förstärkaren, ställde sig i trappen och sjöng med sin turnekompis Jennie Abrahamsson. Publiken satt andäktigt tyst, rysningarna längs kroppen underbara.
Här är texten till

Där får jag andas ut (avsked till en svensk pedikant)

"En gång var jag sorgsen nu har jag köpts fri
Inte längre slav under minnets tyranni
Ännu smärtar såret från ödets spjut
men jag har ett hem nu där jag får andas ut

Vart än vägarna bär vart än drömmen tar slut
i hans nåd faller jag där får jag andas ut

Där får jag andas ut
där får jag andas ut
i hans nåd faller jag
där får jag andas ut

En gång var jag bunden nu har jag köpts fri
Inte längre slav under världens tyranni
En gång var jag hunsad av maktens stora män
Nu är han min herre som dog för kärleken

Vart än vägarna bär vart än drömmen tar slut
i hans nåd faller jag där får jag andas ut

Där får jag andas ut
där får jag andas ut
i hans nåd faller jag
där får jag andas ut"

Sov gott, vänner! Och andas ut...

Veckans lästrio: Deckare.

Nu ska jag ta mig i kragen och hänga på lästrion, startad hos Petra. Jag har haft mina tankar om att hänga på bokfemman som har funnits runt om bland bokbloggarna. Men jag är ju så lat, så när jag väl ansträngde mig..ja,då var det för sent. Men nu en en färsk tre från mig.

"Årets första lästrio är, så här i påske-krims efterdyningar: Vilka tre deckarhjältar/hjältinnor är dina favoriter!"

Mina favvisar är...

Stephanie Plum i bytes-serien av Janet Evanovich
En kanske lite otippad stjärna som man tar helt till sitt hjärta. Mest för Evanovich blinkningar till den stenhårda deckargenren..

Robin Hudson, författare Sparkle Hayter
En annan okrönt drottning med fallenhet för reptiltunga och tung cynism. Måste älskas.

Barbara Havers, författare Elizabeth George
För hennes totala oglamorösa tillvaro.

Skulle gärna vilja sparka in Miss Marple på listan, men hon kan ju få ett litet tröstpris. I väntan på att de tre föregående damerna ska komma upp i samma ålder. Som Janet Evanovich fortsätter att mata oss med Plumska äventyr, ska man väl inte vänta sig något annat än att PLum och Morelli bråkar sig ända in på äldreboendet.

Och nu ett lokalt inslag.

Härikring rasar nu en hetsig debatt om psykiatrin och vården. Det är inte högt i tak, sägs det. Själv ska jag inte säga för myclet, jag vet inte riktigt vad det hela handlar om. Om jag förstår rätt, så har de anställda varit med i en undersökning om arbetsmiljö (på uppdrag av arbetsgivaren, är min gissning) och när resultatet inte uppfyllde förhoppnigarna skrevs ett veckobrev från ledningen där man som utomstående lätt skulle kunna se det hela som ett hot om en kollektiv bestraffning. Nåja, det var inte därför jag nämner saken. Ni som läser här vet att jag är otroligt självcentrerad och låter mycket lite sila genom filtret. Men här är en av kommentarerna som lokaltidningen fick emotta.

"Vad gör dessa 250 anställda inom psykiatrin i ... Det låter i mina öron som en orimligt hög siffra. Hur många vårdtagare finns det? I länet bor ju ca 120000 invånare och flertalet är väl friska...."

Bara 250? I detta län? Jag har beställt extralås till dörren. Sägs dessa änglar upp så tänker jag inte gå ut mer. I detta vildland av dårar. Nej, jag vänder på argumentet. Flertalet är i behov av vård. Det märker man ju bara när man åker bussen på morgnarna.

Harkel, harkel.

Min syster skrutt 1 har en ganska allvarlig åkomma, det är en total hängivenhet gränsade till knarkande av Tokio Hotel. Gruppen Tokio Hotel. Se ovan för identifiering. Han med sprethåret och kilolager av smink är alltså min blivande svåger. Han framkallar något som kan likna paniik och ångestattacker. Det som jag ser som positivt är att möjligtvis kan min syster halka in på ett sminksponsoravtal vilket gör att mina utgifter kan sina något. Under min arbetsbefriade period har min syster drömt flera nätter i rad om att jag har börjat arbeta för dessa snorvalpar...gissa vad man skulle behöva öronskydd och starka muskler för att undkomma alla galna fjortisar. Dessutom så kan jag ju bara tänka mig hur det är att spela extramamma till 4 grabbar i övre tonåren som får göra som de vill. Dessutom så är de tyskar.

Nu skulle de ha spelat nästa vecka i Stockholm, skrutt 1 har engagerat hela familjen till att köpa biljett, tågbiljett, fixa boende osv. Och ja, ingen av oss skulle följa utan övervakning skulle ske i form av släkt och vänners föräldrar. I tisdags kom domen, sprethåret ska opereras och turnen läggs på is för ett tag.

Ni kan ju bara gissa illvrålet och tårarna.

Nu funderar skrutten att åka ändå. Har ju tågbiljetter och boende. Och ledighet från skolan. Ungslyngeln ska alltså till storstan för att "kolla läget".

Denna orättvisa.

Själv funderade jag på att offra mina små besparingar för att följa. Finns ett stort urval av saker jag skulle vilja göra. Postmuseet har en utställning med Selma Lagerlöfs brev, Andy Warholutställningen är omtalad och hyllad, likaså Toulouse-Latrec på Moderna. Alla saker har jag presenterat för skrutt som alternativa utflyktsmål. Har mött ljummen respons. Nu blir det ingen resa av för egen del. Ska klistra etiketter och dricka Selectakaffe. I'm going back.

Vidderna vida.

Igår gick jag medvinden, stans vinteraktivitet. Uppkörda spår för sportfånar i alla dess slag. Själv är jag ju bara en lightversion av det där så jag tog mig fram via apostlahästar, även om jag sneglade avundsjukt på de som seglade fram på sins skridskor. Även om jag vet att jag aldrig skulle kunna segla fram på samma sätt. 4 timmar marathon var det frågan om. När jag äntligen kom upp på land hamnade jag på fel sida järnvägsspåren och gick vilse i ett bostadsområde.

Känslan av vilsenhet fortsatte idag när jag fick stå till svars framför arbetsförmedlingen. Vad HAR jag egentligen sysslat med?

Några andra som känner av vintern, visst blir man lite full i skratt? Även om man kanske känner lite med den stackare som skottar. där kanske man skulle kunna rycka in med en hjälpande hand?