Vad trodde du, liksom?

Att besöka systemet en nyårsafton en halvtimme innan stängningsdags? Folk är inte kloka. Och så hör man larmrapporter om just exakt hur mycket vi obstinata jämtar dricker. Huga. Vi var då i alla fall allihopa där för att fylla upp förrådet. Till slut insåg jag den bästa strategin, håll dig nära köhopen (dumt att kalla det ett system) sträck ut armarna ungefärligt 75 grader rakt ut och sen ta allt som nuddar fingertopparna. Har du tur går det att blanda.

Själv bävar jag väldigt inför nästa år, jag har ganska hög ribba på löftena detta år. Och hur bra gick väl det enda löfte jag hade det här året? En sak lovade jag mig själv och om jag inte sätter ett förbannat kål här och nu kan jag nog kyssa löftet farväl. Det har halkat in på nya listan tillsammans med köpstopp, godis/snaskstopp, träning, bättre levnadsvanor osv. Året jag ska bli vuxen? Men köpstopp har så många invecklade om och undantag så det är dumt att ta upp. Kan man bli en bättre människa av att längta och låta bli?

Gott nytt år, älsklingar!

F**k! F**k!

Man kan visst få andnöd av att läsa in sig på gamla blogginlägg. De har stängt the cookbook cafe i storstan! Innan jag hann dit! Jag har en lista på ställen (I'm so nördbird) som ska besökas i stockholm så fort jag får chansen att komma inom radien. Och nummer ett på listan var just systrarnas kokbokscafe. Man måste stödja nörderiets anhängare. Och nu fick jag aldrig chansen. För de har hittat en ny syssla, skriva kokböcker. Kanske inte så oväntat...Men det bevisar min tes. Man ska aldrig vänta för länge.

Sweets for my sweet. sugar for my honey.

Tillbaka i civilisationen!! Prisa Gudarna, här kommer skatteåterbäringen. Själv sitter jag och kramar min lilla dumburk. 104 nya mail i maillådan och en hel drös blogginlägg att läsa ikapp. Bättre än julafton? Har iaf förätit mig på julgodiset och sitter nu med en citron i handen som jag äter som ett äpple. Kittlar dödskönt i kistan. Ännu en jul till räkningen när jag propsat på att man SKA och MÅSTE se KarlBertil vilket resulteras i ett slitande i julklappspapper på kvarten mellan julkalendern och KarlBertil. Sen ser man högst toppluvan på hans lilla rödlätta hjässa, skymd av skräphögen och överröstad av familjekramarna. Har ätit julbord för kung och fosterland och har nu svåra problem med att komma på nya spännande lösningar av matrester som ingen ids äta. Kalvsylteomelett med smält aladdinasksås till, någon?

Har ni överlevt, mina vänner?

Kom just på.

När man hade uppesittarkväll kvällen före julafton, innebar det att man hade mer koll, eller mer is i magen, eller bara bäddade för att vissa människor inte skulle få någon julklapp just det året?

Blir alldeles nervös av tanken.

För egen del, it ain't over before the fat lady sings. Fat lady är syrsan i kalle. Om ni undrade.

Något jag själv undrar över är hur länge innan jag kommer börja tokhandla på Vulkan.se? Har hittat minst 5 böcker jag vill ha. Men jag har just insett hur bloggifierad jag själv är, jag vågar inte handla innan jag har läst åtminstone ett inlägg om att det inte är en bluff alltihop. Jag kanske ska besöka Knuff och kolla om jag hittar nåt.

gjort stan idag. Gjort mig själv galen.

Att handla (de sista) julklapparna måste vara i topptiolistan över minst roliga saker. Men ändå gör vi det. Och inte var jag ensam heller. Näädå. Mången stackare fick kanske oförtjänta onda blickar. Men man blir så trött. Och nu har kvällen varit i värsta uppesittarandan, glögg har druckits, lussekatter har ätits och tejp har tejpats och slitits upp och tejpats om. Och vi har just insett att ännu en vända ska göras på staden, listan har en än en gång skrivits om.

Det största paketet är från mor tuta till mor tuta. Det är en morgonrock så fin, så fin. Hon hade hittat den själv och inhandlat. Och inom mig himlar jag med ögonen och gnisslar tänder. I en vecka har jag försökt pussla ihop att jag skulle få tag i den rödrandiga morgonrock som var skriven för mor tutas räkning. Det var självklart att hon skulle ha den. Den tog slut på affären i stan, jag for till ume och fann den där. Mor tuta såg samma morgonrock på stan men någon hann en meter framför. Hon blev utan. Stampade iväg till Åhlens och tröstköpte en annan. Varför gör föräldrar så där? Nu har vi alltså tre morgonrockar i hemmet, en extra som blev ett tidigt felköp från min sida och de två andra som inte ska veta av varandra. Varför skriver föräldrar upp en sak på önskelistan för att sedan köpa den själv en vecka före jul?

puss

tar mikrosemester. Is in need.

Puss Puss

Vända piskan mot sig själv.

Nytt år börjar närma sig. Visst är det kul,va? Ett halvår har gått sen födelsedagen, ett halvår kvar till nästa. Och vad händer i era liv? Och i mitt? Fick närvarande ångest igår kväll när jag plötsligt fick ett stort behov av förändring, att något skulle ändras. Att jag skulle kunna vakna imorgon och något nytt hade hänt. Att fortsätta vara arbetslös hemmafru gör mig snart galen. Jag har nästan dagligen längtankänningar att slå någon i huvudet. Jag har börjat fundera på att utmana mig själv nästa år. Ni vet sådana här små nyårslöften, men denna gång ett steg längre, lite hårdare, lite mer likt fear factory. Men utan larverna. Och spindlarna. Jag funderar på att göra lite förändring. Hos mig själv till att börja med. Men för att nyårslöftena ska bli lite mer genomtänkta måste jag fundera ut vilka områden hos mig själv som ska till att beröras. Och sen hur hårt ska jag dra det? Vart slutar det vara utmaning och övergå till rent nödtillstånd?

Områden som behöver förändras
mitt hälsoliv
konsumtion av medier
sparande
arbete
bostad

Så ett år utan godis borde ju inte vara ett problem, det har ju gått förut. Men mitt fikande? Vad kan man göra åt det? Och om jag avstår från fika vad ska jag kunna spara i pengar och hur och varför? Ni ser, det är nog dags att börja fundera om jag ska hinna bli klar till nyår. Är det någon som kan tänka sig hänga på?

Lärdomar gratis.

om du ska skära morötter eller andra runda saker och slinter med kniven i en väldans fart. Se till att inte ha fingrarna i vägen för skärbrädan. Slut på lärdom, nu ska jag rengöra blodfyllt skrivbord.

Nästa gång..

ska jag ställa väckarklockan så jag inte vaknar av att skrutt står vid sängen och vill sätta igång dagen. Klockan halv åtta. Nej det blev då ingen picknick.

Vi for på julmarknad istället för att få trampas på tårna av riktiga norrmän och få varm choklad hälld över jackan.

Och se en skrämd ren ta tillflykt till den enda trygghet som renen känner till: sin husse. Bokstavligt talat försökte renen hoppa upp på mannens rygg. En del får verkligen bära sina bördor.

Och nu: Svensson, Svensson. Och fundering över det här fecebookfenomenet. Hur ska man ha koll på sina relationers utveckling via the Wallkommentarer. Och på vilken nivå ligger det?

Jaha. sittunderlägg. present. Och sen då?

Vi har en mindre kris här hemma. Imorgon fyller skrutt år. Av någon konstig anledning så ska mor tuta inte vara hemma på dotterns födelsedag. Så jag ska försöka klistra ihop ett firande utav hackor ändå. För det behöver hon. Först var hon helt obstinat över att inte hela familjen skulle fira hennes dag. Sen så skulle en kompis få sova över och de skulle hå en dag tillsammans. Nu ligger kompisen i feber. Och sen så missade vi hennes namnsdag. Sen så blev det inget samlat fika utan vi har ungefär fikat kakor och tårta femtioelva gånger dagen innan födelsedagen. Och slutligen, min superduperpresent som skulle rädda hela alltet dök aldrig upp. "Kanske till veckan." När jag försökte förklara detta för skrutt var det ingen katastrof eftersom allt var så dåligt redan. Ni hör vilken krisnivå detta ligger på och vad det är som jag försöker rädda. Och mor tuta kan lugnt fortsätta sin semester samtidigt som jag ska rädda situationen. Hmmm, vad är då min plan, frågar ni er med andan i halsen. Jo, en nattpicknick. Helt enkelt. Istället för tårta på säng ska jag dra iväg dem ut på en kulle. Och lite värmeljus, någon slags present osv. Kanske lite varm oboy. Glögg hade varit bra men då har jag bara starkvinsglögg hemma och så ff ska vi inte ha det. Men sen då? Jag vet inte vad man ska ta med sig på en frukostpicknick.

För mörkereffekten, som jag hoppas blir mysig, måste vi kliva upp tidigt imorse. Jag hoppas bara jag kommer ihåg hur mysigt det ska bli imorgon när jag ska kliva upp.

Kära tomten.

Inspirerad av den braiga julkalender pryder nu kylskåpet inte bara två utan tre önskelistor. Bara en är av normallängd. Och det är min. Till viss del finns en mer vanlig anledning också. Att mina önskningar skvimpade ur familjens minne som en smörklick mot teflon. Nu står där:

Kokbok: Mitt eget cafe av Mia Öhrn
Bok: Nattens bibliotek av Alberto Manguel eller Kom och hälsa på mig om tusen år av Bodil Malmsten
Parfym: Diesel - fuel for life
Chokladask
Besök på kretsloppshuset

Mina decemberdagar sprängs sönder av de andra önskelistorna, en av listorna har stark anknytning till Tyskland och sätter mina språkkunskaper på svåra prov. Något annat som också sätts på prov är ekonomin.

Skitinternethandeln har fortfarande inte givit positivt besked om mitt presentpaket som måste existera på lördag. Som tur var har jag världens bästa skivaffär på gångavstånd. De har nu löst min kris, men allt måste klaffa. Baket, hämtning av tårta, mottagande av gäster, Hämtning av present, fika, sysselsättning. Och så vidare. Någonstans gnager en tanke om arbetssökande, uppsatsskrivande, pågående liv och regelbunden träning men det får tas igen i januari.

HAr köpt högtidernas klänning, men har misstänksam form av gömt ägg när jag har den på mig. I en parallell värld borde jag sköta min hälsa.

Förlåt att jag är aptråkig. Jag har kommit i total obalans.

Vad sa ni att ni inte hade gjort?

På lördag fyller skrutt år, vilket har varit mycket uppmärksammat på fronten. Listorna är milslånga. Själv ska baka tårta och kakor, införskaffa presenter och ett glatt humör. Och allt har redan börjat krångla. Hittade på cdon den stora presenten som inte ens önskat sig och som jag kände på mig skulle knocka henne. Men som visar sig knocka mig tillbaka. För idag har de fortfarande inte skickat mitt bokade exemplar och det är slut!! Vilket kräver ett ramaskri. För dessutom hade skrutten hittat detta på cdon och har ny flyttat upp presenten som nummer 1 på listan. WTF??!! am I to do? Kan man skrämma cdon till handling?

Själv är jag nu berövad mitt vuxenliv plus två monster. Nu är jag tillbaka till verkligheten. Ena skrutten sa helt frankt att det var bra att jag var tillbaka för det behövdes lite betjäning. Jag hoppas för hennes julklappslista att hon skojade.

Städning var det som behövdes snarare. Både diskbänk och tvättkorg har exploderat. Och inte nog med det trynet var exalterad över min återkomst.

Så varför sitter jag här? Måste fixa. Massor.

Bror ringde nyss. Vid deras återkomst igår kom höga tillrop över städningslyckan, idag ringde de och påstod att jag städat bort grejor. Så kan det vara.

Mitt stora aber: befinner mig i läskoma. Jag har inget att läsa. Finns inget som får mig att fastna.

DE testar dig genom att sjunga fel texter och se om du ryser av felen.

Jag hoppas, vid tanten, att musikpolisen inte är ute idag. Här sitter jag och rockar Bruce freakin' Springsteen. Hans folkmusikskiva. Jag är helt enkelt doomd. De är lätt att ta miste på för pejlingsapparaten, men de är värre än radiotjänst. Det är inte sniglar på ögonen, det är musiktimme hos tondöva 3:e klassare.

Förhoppningsvis har mitt konstiga behov tillfredsställts inom en halvtimme, innan folket återvänder. Har nu packat väskan och blir en lägenhet och två monster mindre om bara en stund. Det är då inte rättvist. Vill ju vara kvar.

Har införskaffat helgklänningen. Ska köpa uppblåsbarbarbara för att själv kunna sunka i mysbyxor både jul och nyår. Klänningen blir nog bäst på en docka och inte på mig.

Favorit i repris

Plats: T-bana från Ropsten mot Norsborg. 2 män, 70 års åldern sitter och diskuterar en gemensam bekants dotter.

Man 1: Jo hon var ju så trevlig när hon var yngre, vet du vad som har blivit av henne nu?
Man 2 (Har uppenbarligen inte hört vad man 1 sagt, halvskriker) Är hon sjuk!?
Man 1 (hojtar tillbaka): Nej, hon jobbar som bibliotikarie!
Man 2: Oj då, ja du ser. Vissa människor är inte riktigt kloka.

Nej, vi är inte kloka.


Förresten, så har jag verkligen andvändning för den nya datormodellen med alkolås på facebook och bloggen. Har öppnat vinflaskan för studiehjälp med uppsatsen och vad gör jag? Jag bloggar. Efter 1,5 glas. Dessutom lyssnar jag på ren blödarcountry så snart börjar jag väl gråta också. Hmm, jag firar visst alla nya år på samma sätt oavsett om det är kyrkans eller Älgens eller bara vi andra som inte kunde räkna rätt. Ok, nu slutar jag för att simma ur bild.

Ska vi prata om det här kanske?

Något har jag uppenbarligen gjort som har retat dem förbaskat. Vi har ett litet mer distanserat förhållande nu förtiden från att ha varit en kelgris förut i veckan. Idag hittade jag så min tröja nedgrävd i kattsanden, med annat som också brukar vara mer vanligt i kattsand. Blev topptunnor. Och så sitter de där och ser så otroligt oskyldiga ut. Och inte kan man skälla heller för man vet ju inte vad som förstås. Så jag har mest gått omkring och varit sur. Vilket har varit ömsesidigt.
Gårdagens glöggparty var lyckat när besöket insisterade på starkvinsglögg för att efter någon timme sluddrande beställa hämtning. Stark glögg kan man säga. God var den också, när alkoholångorna dunstat bort. Dagens julskyltning var högst lyckad, vi drack glögg vid foten av torgets stora adventsgran samtidigt som körstatyns julmusik dånade kring fötterna. Sedan gick vi på loppis och jag blev alldeles förkrossande kär i en teservis från 70talet, mörkbrun med stora blommor. Kommer aldrig få köpa den för familjeförbundet. Hittade även en massa glas som var fina, möjligt är att jag nog får köpa dem istället.
Fick sedan ett telefonsamtal av en mer oväntad karaktär, mor tuta hade hittat årets julskiva och stoppat i spelaren. Först på tredje varvet var hon övertygad om att det inte var dålig jazz utan en bra julskiva. Folkjul med Emma Härdelin och Sofia Karlsson och en mastodontkör och Gunnar Idenstam på största orgeln. Här är det ingen mesig julhandelsskiva utan en riktig julnattsgudstjänst. Blundar man ser man de vajande ljusen i kyrkfönstrena, efter ett tag känner man lukten av varma ytterkläder mot uppvärmda träbänkar. För en total julkänsla.
Ska man dessutom ha ett riktigt glöggsjöslag är Dufvenkrooks Prestige självklar med sina 20 procent. Ska du lukta på glöggen, pojk? Hör man i bakhuvudet när man står vid spisen och låter glöggen bli varm i kastrullen och glasögonen immar igen.

Tid att se tv.

För den som har tid ikväll så har jag ett filmtips: Se Eternal sunshine on a spotless mind. Kanal 2, kl. 22. DEt kan vara en ide att låta bli vinflaskan innan filmen börjar, den kräver koncentration. Men det utlovas en vacker kärlekssaga och det är en film för den som har älskat, fått hjärtat krossat och sedan försöker gå vidare och funderar sig gråhårig över hur det någonsin ska gå.
Annars om man vill ha något lättare och lite mer tvålfagert än en överraskande charmig jim carrey så har vi filmen troja på kanal 5 vilket innebär långhåriga Brad Pitt, Eric Bana och Orlando Bloom i något tygskynke fladdrande runt höfterna. Till det kan det vara en ide att börja med vinflaskan innan. Och slutligen, har man druckit lite för mycket av rödtjutet så man har kommit ner på den nivå när sexskämten haglar...ja, då kan man ju se american pie 2 kl 23. Om man inte har somnat in då. Själv kommer jag invänta tarmluddets telefonterror till natten. Hon är den av oss med lite anknytning till sin ålder och därför inte beter sig som en björn i ide. Hon ska på fest. Själv har jag festen här. Förhoppningsvis har hon kul för oss båda. Har ju för mig att dit hon ska finns det möjligheter till karaoke. Vilket gör hennes dag. Själv gör jag min egen med antikdeckarna på tv4 plus. Lite rödvin kan alltid göra det mer intressant.

Inte vad jag vet.

Här pågår en mobilcirkus. Vi ringer om varandra och ingen behagar svara. Har haft en underbar natt med kattformel 1, uppsatsskrivande och en rejäl fest i trapphuset. Så jag kan väl erkänna att jag sov till långt efter snoozen givit upp. Funderar på att lämna en lapp på grannens dörr. DEt är en fd kollega som bor där och jag tror inte kollegan mår så bra idag. Mer än rätt åt personen. Men själv mår jag bra förutom sömnbristen, eftersom icaglöggen inte ger nämnvärda problem förutom att kombinationen med pepparkakor kan bli festlig om man äter för mycket. Funderar på att faktiskt masa mig iväg till systemet. Som stänger om 60 minuter. jag skulle vilja köpa mer glögg. Och har hittat en massa förslag bland mina bloggvänner. Och kanske någon flaska rödtjut eftersom min mor tuta och hennes tott firade 5 år igår. Jag vill också fira. Kan ju fira uppsatsskrott. Som aldrig tar slut. Undrar om jag kommer vara själv på stan? Eller på systemet?

Freakin kid you not.

01.50. Det är vad klockan är, precis som kattskruttarna kan klockan har de nu gått över till vilt tillstånd. Hallmattan slirade mot väggen nyss. Och jag är så trött att huvudet snurrar. Och jag har hört talas om en ny dator med alkohollås för blogg och facebook. Gotta have. Även om det enda jag nu har överkonsumerat är glögg och pepparkakor. Och jag har nu gått över till nästa nivå vad gäller uppsatsskiten. DEt är dator i knät, mobil ljudlös och omskrivning bokstav för bokstav. Vad min skalle sade åt mig när jag för femhundrade gången öppnade ett tomt dokument och började "kapitel 1 Syfte, metod, frågeställningar" - ja, det tänker jag inte återge. Nu ska jag försöka tvinga mig själv sova. Förhoppningsvis förstår skruttarna vinken.

Imorgon släpper man iaf nyaste mackmyra whisky. Och jag funderar på att skita i det. Jag känner inte för att köa till systemet imorgon bitti. Eller någon annan dag. Rotar jag lite i skåpen kan jag kanske finna lite mer glögg och förhoppningsvis brors sambo jobbjulklapp från förra året - den största pralinask jag någonsin sett. Papper, papper. Eller var det peppar peppar.

det är inte jag som bestämmer.skfdvjäiffvnmkv-sölc,s.

Så sitter jag där i soffan och försöker knåpa vidare på min uppsats när plötsligt en katt sakta men säkert smyger sig emellan för att slutligen ligga tvärsöver hela skrivbordet, plus mig. Har nu suttit en stund för att försöka reparera allt som trycktes in under denna stund. Demonstrativt behov av kärlek och prioritering med andra ord. Och kanske en viss maktdemonstration är på sin plats efter invaderingen för några timmar sedan. Eller så är datorn härligt varm att sova på. Nu ligger han lite halvt missnöjd med klorna ingrävda i min sida.

Tvn är igång och när jag plötsligt tittar upp är världens sexigaste engelsman på tvn. Han är 48 år gammal och spelar en haltande surgubbe till doktor. Han är sexigare än George Clooney på cityakuten, dr dreamy och dr steamy från greys anatomy. Tillsammans. Det måste vara nåt fel på mig. Eller är det bara så att jag är så tråkigt hetero att jag måste falla för gamla surgubbar med alkoholproblem? Måste det gå igen även i heterofantasier?

Sur men sexy.

ju mer vi är tillsammans.

Jag hade för mig att katter inte var så sällskapliga av sig. Där ser man. Kanske inte så sällskapliga, men så nyfikna. Just för tillfället ligger de i och för sig och sover på sängen antagligen för att spara krafter inför natten. Annars så är det väldigt intressant allt jag gör, jag blir själv imponerad över precis hur intressant jag är. När jag sitter i soffan med datorn i knät så kryper de in mellan mig och datorn med tassarna på skrivbordet och en svans som viftar framför mina glasögon, kokar jag mat i kastruller får jag föra vispen runt katthuvudet som sticker ner i mitten, duschar jag sticker två huvuden fram i glipan mellan golvet och draperiet, sitter jag på toa sitter de i handfatet (om jag har tur), läser jag ska de sitta mitt i boken, ska jag bädda ska de springa under täcket och var jag än går ska de gå ett halvt steg framför.

Det enda som inte funkar är våra sovtider, antagligen snurrar jag runt i sängen för mycket och det slutar med att de ramlar av min rygg, så då roar de sig med att klättra på möblerna.

För bara en liten stund sedan for familjen hem, de hade resolut stoppat bunken med pannkakssmet i en påse och tog bussen hit. Deras oro för min uttråkning är verkligen obefogad. Men vi fick i alla fall genomföra ett familjemästerskap i golf och bowling efter maten. Så efter att ha Wiiftat klart framför tv så är nu mor tuta obesegrad mästare i bowling, själv är man hemskt dålig på golf.

det var så här det var. Jag hade glömt.

Jag har börjat min nya tid som ensamstående med katter och egen lägenhet. Och det är så otroligt så det är bortom ord. Genom de stora fönstrena har vi idag tittat på det lätta snöfallet som singlat ner över sjön och sen har vi även pratat lite om de fåglar som suttit i träden utanför. Vi? det är jag och katterna. Efter lite hopplockning efter broderns avresa i ett stort damm av stress och resfeber känner jag att jag och lägenheten nog kommer komma bra överens. Det enda som har varit lite problematiskt är vår sömntid som kom ur fas första natten. När så bror ringde igårkväll sade jag, inte lite mäkta stolt, att det var så lugnt för att de låg och sov båda två. Efter att ha blivit tillfälligt döv av min bros häpnad, fick jag förklarat att de brukar ta igen den missade tiden. Vilket jag märkt inatt när de återtagit makten över lägenheten. Emellanåt har de även klampat över mig, som att förvissa sig om att jag var kvar.

Annars är allt underbart. Jag gör som jag vill. Idag ska jag till exempel äta risotto med ädelost och spenat. Något som inte är gångbart på andra sidan bron. Och jag ska sitta och skriva på min uppsats helt ostört och hur länge jag vill. Jag måste väl även söka jobb. Någongång. DEt som är lite dumt bara är att igår fick jag besök. Besök som hade med sig ett kilo godis. Som inte tog slut. Och nu står i en skål som jag är mycket medveten om. Om den inte varit här hade jag antagligen inte ens masat mig till träningen.

my eyes. my eyes.

Bror och Sambo:

Jag:

I kid you not.

Ursäkta, kan du ta det lite högre - jag vill också veta.

Vem ringer en minut över nio, en minut in i Leilas Jul? Jo, ingen annan än mor kära mor. Annars har jag fullt upp med att pendla mellan alla kanaler, vem har egentligen planerat onsdagskvällar på tv? Leila samtidigt som Grey's? Fullkomlig skandal.

Satt bakom en liten pojke på bussen idag, han tittade sig förundrat omkring innan han drog efter andan och vände sig mot sin far och..
- pappa, hur tvättar sig bussar egentligen?

Ma Donna.

Imorgon kl 21 på tv4 plus. För den rätta julkänslan - Leilas Jul!

Som den ambassadör jag är tänker jag hylla köksidolen genom att smälla ihop lussekatter under morgondagen. Saffransdoften kanske kan jaga bort novembergråa dimman.

Myspulver eller var det nyspulver?

Jag hamnade framför barntv igår. Det finns en serie som brukar gå på fredagar som är himla rolig. Det är en elak häxa som har en affär och vill bara göra onda saker för sina kunder. Sen finns det ett stackars troll med potatisnäsa och skalligt huvud. Igår ville han köpa en blombukett till sin snälla mor, den dumma häxan ville då vara dum och hälla nyspulver över buketten. Men hon tog fel burk och när hon så skulle snusa lite på buketten för att kolla effekten blev hon inte nysig utan mysig. Hon ville bara krypa upp i sin mysiga soffa, äta mysig stor chokladkaka och lyssna på mysiga sagokasetter. Där har vi mig nu.

Igår var jag även på en arbetsintervju. Och när kvinnan frågade vilka områden jag skulle behöva jobba på så hör jag mig själv säga att jag kan vara lite blyg. Jag!! Blyg?! Det jag skulle behöva jobba på är att tänka innan jag talar. Och nu tror kvinnan jag är av hopplös natur. Kan man gå in och ändra på uttalanden i efterhand?

Idag har jag besökt stadens affär och hamnat i akut julkoma. Jag kom på mig själv att bråka på stadens bästa skivhandlare för att han inte plockat fram julskivorna. Sen stod jag och kramade glöggmuggarna på indiska. För att sedan dregla över ett pensionär-luciatåg i porslin. Ahh, jag blir odrägligt smaklös i juletid. Jag vill ha allt. Plötsligt blir det knallröda gardinerna med hoppande gubbar på ganska mysiga ändå. Jag borde låsa in mig själv i advent.

Fick skjuts hem och vi for upp på berget med utsikt över dalen med hemmanet och en rosaskimrande skymning i fljällen. Just då ville jag inte vara någon annanstans. Hade inte manrken varit moddrig med blötsnö och slask hade jag kunnat göra en ängel där som ett litet tack till Gud för den stunden.

Hos Blyger kan man nu läsa om Ronja som den stora Astridfavoriten. Hemma hos mig finns en sönderläst kajsa kavat som klarar sig själv på julmarknaden när mormor ligger hemma och är sjuk. Annars måste jag säga att den stora favoriten ändå är Astrid själv. Hennes levnadshistoria är så stark. Och inom sig bar hon alla dessa människor. De visade ett underbart klipp på tvn igår ifrån en gala där hon blev utsedd till "den främste svensken i världen" eller nåt liknande. Och Astrid, kära Astrid svarar finurligt på frågan hur det känns att hon hoppas verkligen att vi inser att vi valt en gammal, skraltig och halvgalen människa och att vi får hoppas att inte resten av världen inte får reda på det. Nå, det där var kanske inte precis som hon sade det. Jag kommer inte ihåg, men Astrid var bäst. När hon hade dött satt jag hemma och grät framför den tvsända begravningen. Det var så sorgligt att världen blivit fattigare.

Det blev kikärtsgryta med zucchini igår och det var bara jag som längtat efter det. Nu är det dags för ugnsbakade äpplen med glass. Och glögg. Ja, förfallet är här. Jag är faktiskt ägare till två av årets upplaga av blossa glögg med havtorn och kanel. Snygga flaskor by the way. Jag slet dem från en karl som stod och fyllde två kundkorgar med flaskor. Talade högt för mig själv om alla farliga ämnen som finns i glöggen och att det är farligt för hälsan att dricka för mycket. Jag tyckte att han fick hejda sig lite. Men SÅ kan man väl inte säga till främmande människor.

Glad november på er!

When can I see you again?

Jag har lite problem. Den Joni mitchell-låt som är av högsta prio i mitt huvud för tillfället, jag hittar den inte i mina samlingar. Jag VET att jag har skivan någonstans, men jag vet inte vart det där någonstans är. Jag kan tänka mig att köpa skivan igen, men så kan man bara inte göra. Inte än. Får se hur länge det där någonstans är utom räckhåll.
På Söndag är det repris av grey's anatomy och nu funderar jag på att även se reprisen, bara för att se den söta killen som var med. Jag börjar bli patetisk. Ska man kanske spela in avsnittet?

Har cravings för kikärts- och zucchinigryta. Men det är nog bara jag, det.

Dramatiken har äntligen kommit in i mitt liv.

Mina ögon vilar nu på veckans avsnitt av grey's anatomy. Jag har beslutat mig för att följa denna serie för den uppfyller mina kriterier; kvinnor som anser sig missbehandlade av världen och står med tårfyllda ögon och betraktar världen från ett fönster, görsnygga killar som uppenbarligen finns i deras omgivning..Ja, också bra musik. Det är allt som behövs. Dessutom minimum av blod. Det där med killar är viktigt, det spär på min tankeom att något måste vara fel här, jag börjar tro mig själv att leva i en manslös civilisation. Vart tusan finns de? Min vän knåpade ihop sina tankar i en bloggkontaktannons, en anonym blogg. Och vad händer? Hon har för tillfället fullt upp med att hålla handen med en sund person. Way to go.
Annars försöker jag låta bli att tänka på att de inte ringer. DE ringer inte. Och än en gång ska jag låta bli att ge upp på en gång. Jag vill ha ett jobb.

Idag har jag besökt min gamla skola, jag skulle dit och kolla utgallring av bibbloböcker. Nu har de fått ett nytt hem, lite lugnare lite mindre. Och nu ska jag berätta, de fruktansvärda ungdomarna de är precis så hemska som jag alltid sagt. folk brukar göra sig lustig över min förfäran. Men. Det absolut första som hände var att jag mötte ett gäng och en av dem gjorde ett utfall mot mig. I en vänlig ton som möttes av gapskratt. Vad är det med ungdomar och mig, de klinchar aldrig. Den vänliga människan som hjälpte mig med dörrarna på väg ut - jag bar på ett ton tidningar - antar jag vara en mycket ung lärarpraktikant.

Ja, jag drog med mig en hel hög tidningar och även en hel del böcker. Gamla modetidningar kan vara ett nöje att läsa, eftersom man är så trög av sig kan man intala sig själv att man följer modet eftersom man i vissa fall har de kläder på sig som var moderna för tre år sedan. Annars fick jag äntligen tag i en svensk utgåva av Jane Austens Emma. Kunde jag bara finna mansfield park på svenska vore samlingen komplett. Och lyckan stor.

I hjärtat sjunger jag Joni Mitchell, det hör månaden till.

men den ska du inte få.

Har nu gått förbi fönstret flera gånger om och glott snett på stjärnan. Förnuftigt nog så har mor inte satt i kontakten än, eller så är det synd eftersom jag är i behov av att få vildsint slita kontakter ur väggen. Provade på platttången men det var inte samma sak. Jag har i alla fall gömt glöggen under sängen. Där viker jag mig inte.

Är nu grymt nervös och har intervjuat mig själv medans jag slitit ut alla kläder från garderoben, min planerade inköpsrunda för ett nytt, självsäkert jag misslyckades. Dessutom tyckte luddet att det var bäst att vara mig själv. Är inte längre lika säker på det luddet. DEt är friluftsmänniskor vi har att göra med här, jag är ganska säker på att larmet kommer gå så fort jag försöker öppna entredörren. Intervjun av mig själv, bah. Jag skulle då inte anställa ett sånt mjäk.

men varför lyssnar ingen?

Skruttarna ser på Ensam hemma - ni vet julfilmen - och mor har satt upp adventsstjärnan. Ja, vi är då först på denna gård. Och ingen lyssnar på mig! DEt är ju inte ens senare delen av november. Jag blir tokig. För jag kan ju inte vara så himla smart eftersom ingen lyssnar. Varför kan man inte hålla på traditionerna något i alla fall?

Vad sysslar du med?

jag har varit på världens konstigaste dop. Jag trodde jag var lite öppensinnad vad gällde innanför de 4 kyrkliga väggarna. Var fel. Idag kände jag verkligne hur hela mitt inre bara skrek FEL, FEL, FEL. Jag var där för att välkomna ett barn. Och vad som hände. Well, I will tell you about it. soon. När jag har smält dagen.

Annars for jag igår från 2-3 dm snö och jag halkade ner till tågstationen iförd broddar. Idag har jag gått med sommarskor på barmark, men det blåste om mina stackars ben. Jag var iförd dessa nymodigheter kallad overknee-strumpor. De har fått utstå ett antal svordomar och är härifrån förbannade för all framtid. Jag hade verkligen ett mycket bra hot på lager för dem när de började kava nerför benen under ceremonin.

Annars ligger min stackars svägerska i sorkfeber ? ensam kvar hemma. Min bror går snart upp i limningen, vi har försökt övertala sj att sätta in ett extra tåg - gissa hur det gick - vi har försökt övertala hertz att hyra ut en bil till struntsumma - gissa hur det gick - nu sitter vi här och hoppas att klockan ska gå fort..Och att svägerskan ska klara sig ensam...

Ally Mcbeal är the skit.

Har en ny vän, en daglig sådan som är mycket intressant. Det bästa är att det mesta hon gör och säger kräver ingen större inverkan från min sida. Jag ger min uppmärksamhet, dricker lite te, äter lite mat och låter min leva, gråta, skratta, toka sig osv. Tyvärr var dagens pass utan min uppmärksamhet. Det är det värsta med saker i realtid, jag kan inte kontrollera allt.

Annars total träningsvärk efter gårdagens pass i tvspel, förlåt, bodycombat. Kul men man känner sig förvånadsvärt fånig när man står där och viftar med ben och armar. Hur kan ledare uppbåda sådan utstrålning och attityd att folk inte börjar skratta åt dem? Själv består nog stor del av träningsvärken av att man försökte hålla sig för skratt igår.

Du fuskar. Hördu.

Skrutt 2 är i behov av stimulans. Hon vill spela schack. Skrutten är inte dum, hon har äntligen funnit ett spel där hon sopar banan med oss andra. Ungen spelade schackmatt två gånger inom loppet av 30 minuter. Mot mig. Den störste dåliga förloraren som finns. Idag har jag lånat hem "min första schackbok" som jag ska läsa under täcket när skrutt har somnat in. Hämnden är snart här. Jag är för egen del helt säker på att hon fuskar. I både ett och annat fall. Och det ska jag bevisa med denna bok, om inte annat kan jag slå henne lite lätt i huvudet med den när hon retas.

Sitter för närvarande och listar mina jobbrelaterade svagheter, för att nå en högre insikt om mig själv och även vara beredd i vissa jobbrelaterade intervjusituationer. Vi börjar med 5 st.
1, dåligt morgonhumör.
2, kombinerad med pms 3 veckor i månaden - fjärde veckan är bara living hell.
3, sjukt behov av kaffe dagligen.
4, bloggar och läser bloggar. Och innehar facebookkonto.
5, kan inte arbeta med kollegor, tenderar att bli för långa fikapauser.
Struket från listan enligt censurprincip: undviker telefonkontakt med andra människor, har sjukligt behov av att ha rätt, dålig förlorare, snuskig humor.
Så, redo att möta omvärlden.

Novemberskrälle.

Hört talas om höstdepression? Jo jag tackar jag. Vad är då novemberhålet för nåt? Höstdepression är nåt förnamn på sin höjd tills november kommer och slår en över bakhuvudet med hela handen. Jisses, att hålla upp blicken är över ens förmåga. Man skulle kunna säga att man kurar skymning om det inte var för att man befinner sig i mörker 23 timmar om dygnet. Hjärnan känns simma i soya. Slötittade på en repris av packat och klart, jisses what a depress, och förundrades över skidåkande ungdomar i charmonix, vadan denna energi? I november? Måste man alltså bli en såndär? De såg då ut att ha himla skoj. Jag fick stor lust att göra något annat, jag saknade förmågan att säga vad som skulle göra mig lycklig. Imorgon ska jag vara äldrevakt hela dagen, skulle vara ok om det vore möjligt att få upp skyddet något, jag är så trött och snäsig. Inte en bra kombo. Någonstans lever en annan person, snarlik mig, som är fullt upptagen med att reda upp sitt liv. Och som har några drömmar klara och kvar. Jag ska nog kontakta denna människa. Bara november kunde ta slut någongång.

I slutet av månaden ska jag vara lägenhetsvakt i en vecka. Det ska bli mig ett sant nöje. Ett överlevnadsnöje, skulle man kunna säga. Jag räknar ner.

hur ska ni nu veta?

Jag är en dålig människa. Nej, jag är värre. Jag är patetisk, falsk och fruktansvärt barnslig. Jag kan inte ens fylla upp en tiondel av mina skor för tillfället. Idag har jag dragit en vals, nej inte en sån där liten med en patetisk fiol i något hörn - nej tänk er snarare en stor konsertsal, 300mannaorkester med mig som dirigent och självskuttande apa runt golvet. JAg dööör. Jag kan för tillfället inte skriva ordentligt för jag har fullt upp med att slå huvudet i tangentbordet, vilket gör att vissa tangenter är "upptagna". Likt den dörrskylt jag såg i en bilverkstad idag (vad jag nu gjorde där) : var god "respektera"! Vad menas med det??

Min vals var jobbrelaterad och utfördes under mitt besök hos kollegor, varför jag begränsade mig till bara jobbsfären kan man ju undra. Jag kunde väl ändå ha tilldelat mig själv en man tre barn och en herrgård när jag ändå var igång. Luddet gav mig rådet att bara väsa Säpo - konfidentiellt...men neeejdååå. Varför ta en klok människas råd? Därför det uppenbarligen inte går när man är oklok själv.
Nu har jag egentligen tre önskningar som jag fokuserar på för att gå vidare...
1, Gud hade inte öronen riktade hit idag.
2, Inte tomten heller.
3, att det hela blir självuppfyllande profetia.

Det värsta? Att jag uppenbarligen inte ser mina kollegor som människor som förtjänar respekt. Vad skulle ha hänt om jag givit dem sanningen???

Uppdat
när man så når den 30meterundervanligagränsen-gränsen så pingar det i mobilen "är det du som är Pehra?" Ja, men hur vet denna person om det - det är bara jag och luddet ju. Jo nu är så mitt namn känt i hela lokalpressområdet, likaså mina goda sidor (enligt andra). Plötsligt får man en lyckospark uppåt där bak samma dag som man sparkat sig själv åt motsatt håll. Nu är min fundering, hur pass många vuxenpoäng får man av en dagens ros?

Inlägg nr 300. Dags för de stora tankarna.

Ni kanske undrar hur jag i föregående inlägg kunde påstå att de skäggväxta karlarna har funnits sedan jordens början? Weelll, jag har en ganska klar bild av hur Adam såg ut. Och inte var det någon blåögd, ljushårig mespropp. Needå.

Annars förundras jag mest över Aftonbladets breakande nyhet..."Mina gamla vänner fanns på Facebook"...eeeh, nyhetsvärdet var? Luddet sade mycket förnuftigt att det hade varit mer trovärdigt om det stod "Jag fick ångest - mitt förflutna hann upp mig på facebook". Det är tur man är omgiven av kloka och förnuftiga vänner. Som ser till att man får sig ett skratt varje dag.

Nu ska jag dricka lite Proviva kiwi och banan och sedan ska jag börja göra en gryta med rostbiff, pepparrot och kapris. Efter en helg i filens tecken och smått snurrig av matnöd ska vi nu reparera skadan. Sen ska jag flyga över golvet i body combat, förhoppningsvis ska skadan bli smärre denna vecka. Ute skiner solen några få timmar och då passar datorn utmärkt. Har man ingen överlevnadsinstinkt överhuvudtaget?

Jag, jag, jag.

7 sanningar om mig själv.

Skadeskjuten pingvin.
Föddes med klumpfot, har fortfarande men av detta. Vilket innebär att jag vaggar fram som en skadeskjuten pingvin emellanåt.

Biter mig i tungan.
Har ett hett humör och en fin fallenhet för vass tunga. Men oftast en viss känsla för vad som passar sig och kan ibland hejda mig.

Inte fullt normal.
Innehavare av ett rikt fantasihuvud. Ständigt i det blå.

Uttrycksfull.
Använder mig ofta av uttrycket "gudars skymning". Ett uttryck som har allt.

Hoppar i sängen.
Är mörkrädd och tenderar till att efter lampor släckts gärna ta ett långt kliv till sängs. Från meters avstånd. Är också rädd för stora vattendrag osv, går aldrig till sjöss och anser att drunkna vore det värsta alternativet.

Inget alternativ.
Är totalt svag för män med mörkt hår, mörka ögon och skäggväxt. Kan bli väldigt fjantig till mig. Luddet frågade en gång om jag alltid varit säker på min sexualitet, ja, med tanke på att mörhåriga män med skäggväxt och mörka ögon har funnits sedan jordens början har jag aldrig haft en möjlighet att fundera på något annat.

Pinsamt, pinsamt.
Vid minsta misstanke om att någon håller på att göra bort sig måste jag fly fältet, alternativt byta kanal, alternativt blunda och stoppa fingrarna i öronen och sjunga högt för mig själv. Klarar. Inte. av. Antagligen för det hemskaste jag vet är att bli bortgjord. Sker det offentligt än värre. När det gäller mig reagerar jag med ilska för att skydda mig själv.

Så om någon känner sig manad, varsegod att fortsätta på blygers uppmaning!

andas. andas.

Jag har väldigt lätt för panik. Och ångest. I kombination. Väldigt lätt. Tål inte mycket, jag heller. nä så att. Så när mor började dra i nystanet borde jag ha anat oråd. Hon är bra på det. Så där att man till slut springer i vild förtvivlan till höger och vänster samtidigt för att kunna fatta tag i snörstumpen. Jag börjart känna en viss tvåmånadersstress vad gäller mitt jobbsökande. Börjar känna att jag kanske aldrig kommer få ett jobb. Kanske skriver helt värdelösa ansökansbrev som slängs på en gång. Kanske är totalt dum. Då började mor ha ångest över sitt jobb, hur hon nog snart skulle vara arbetslös och kanske vara tvungen att flytta, vem skulle anställa henne - hon som inte kan nåt, och då vore det kanske bra om syskonen fick bo kvar här och då kanske hon skulle köpa en ny mindre lägenhet där vi skulle bo i någon slags kombination, och hur skulle det bli om båda var arbetslösa och vad kan hon söka vad vad vad säg då vad tycker du jag ska söka....osv, osv.

JAGVETINTEJAGVETINTEJAGVETINTE

Jag måste andas. Lugnt. Det var ett rent skräckscenario som målades upp. Så förutom klimatförändringarna ska jag nu styra upp nya jobb för två. För jag kommer inte kunna andas lugnt innan jag ser att hennes liv tar någon slags riktning.
Varför var hon tvungen att ta upp det där? Nu?

Jag såg bara oss fyra i en liten två inne i stan. Arbetslösa båda två och två tonåringar. Nej mina vänner, det skulle aldrig gå. De skulle hämta mig innan det. De där som har trevliga vita skjortor som de lånar ut.

Ska nu dricka te och se dokumentären om Fogelstadsgruppen. Vad är väl detta mot lite lesbisk passion på 1930talet?

när emligt blir intressant.

Jag anar att mitt förra inlägg visade just hur mycket ytlig jag är. Hur som haver. Bilen ropar visst ut tillmångens bärmhärtigande, skrutt och jag har nu bevakat folkflödet som virvlat förbi. Mången nytt ansikte som tillhör grannskapet.

ful lika med billig bil.

Har inte haft något att säga, där av tystnad. Vännen har åkt hem, jag har nu ingen att jaga i land med sin uppsats. Mig själv kanske. Men så tråkigt. Det var faktiskt ganska skönt att bli ganska trött på någon annans ämne för en gångs skull. Det var mindre skönt att bli sjuk. Vilket innebar mindre energi att umgås, när man väl fick chansen. Det är mitt liv det här verkar det som. Att aldrig orka hela vägen.

Haft mindre drama utanför balkongräcket. Antagligen snodd och voltad bil står kvar sedan en polisjakt för några dagar sedan. Men när ska bilen försvinna? Nu står en emlig bil här utanför och gör anspråk på att tillhöras. Men inte av oss. Vet du vad. Den har nog inte många rätt. De senaste gatorna har den körts på en av fälgarna.

Host, host.

Sitter med två tjocktröjor, ett par tjocka sockar (ska sätta på mig ett till par), halsduk och dricker nyponsoppa. Och tycker synd om mig själv. Jag är lite krasslig. Vänligen nog har adlibris förbarmat sig över mig. Så det blir inte filt och tv. Det blir filt och böcker. I en rund cirkel omkring mig så inte filten flyger bort. Det är lite synd om mig, men jag är ändå lycklig.

Imorgon ska jag sammantråla med luddet igen, vi är duktiga flickor även om jag i hemlighet tror att min kropp har fått en chock av all värme och gemenskap och idogt arbete. Eller helt enkelt allt damm. Och förbannad snö. Luddet, jag kommer vara välklädd imorgon, håll utkik efter en vaggande michelinpingvin.

Oy, säg INGET om min bokhög, jag har förtjänat varje uns av den. Plus betalat den med surt ihopjobbade pengar. Avgångsvederlag kallas det. Eller fallskärm.

Äntliigen.

Jag lyssnade på en radiointervju imorse som gjorde mig glad till sinne och hjärta. Det var ett boktips som handlade om en ny klimatbok. Peter Eriksson har skrivit boken som ska göra mig redo att ta an klimatproblematiken. Hittills har ju diskussion andats så mycket domedagsprofetior, med rätta, men det har bara gjort mig redo för att lägga mig ner på golvet och kvida "jag tyyar icke mer.." Men här har vi Peter som säger att det är just de små sakerna som vi vanliga människor gjort fel som har satt oss i vår position idag, därför är de det små sakerna som vi måste rätta till. Och vi har möjligheterna för oss! Tack Peter, du gjorde min dag så mycket enklare. Jag har nu tänkt att jag ska börja med ännu fler saker som ska rätta till. Bland annat ska jag följa Peters råd att snåla med städkemikalierna. Städa mindre och gör nåt roligt istället. "Ursäkta, hur dags går jorden under?" heter boken.

Annars består mina dagar av att andas arkiv så det dammar ur öronen när man går hem. I det lilla tillhörande köket delar man bord med små tanter i grått hår och med käpp. Jag har äntligen hittat torrbollarnas högkvarter och för första gången på länge känner jag mig som hemma. Att jag har en vacker och go människa vid min sida 6 timmar om dagen gör livet än lättare att andas.

Varför måste scrappen vara på just facebook?

Jag har börjat inse att jag nog inte är så förtjust i facebook ändå. Jag önskar mig själv mer anonym. När jag egentligen inte är så förtjust i gamla bekantskaper som egentligen endast har geografisk knutpunkt, då kanske inte facebook är medlet för mig. För det är visst de enda kontakter man gör. Det som är verkligen skoj är just scrappen. Man kan visst inte bestämma sig i nåt. Då är det tur man har kära gamla bloggen.
Idag har vi blivit avblåst lusen, ända in i byxlinningen. Jag funderade ett tag på att ta en stärkande promenad ikväll, men när så regnet också kom gav ju upp tanken och ställde in siktet på filten och tevattnet. Och Tove Jansson. Vilken dag passar väl inte bättre för att mysa ner sig med snusmumriken och filifjonkan. Jag började även läsa Annika Borgs bok "inga fler dagar inom parentes". Men jag lade den ifrån mig när inledningen fick mig att gråta, det får bli en bok som avnjuts i små portioner för att klara av det.
När det gäller arbetsansökningarna kom jag så igång, inatt. Sent inatt satt jag framför datorn och skickade iväg cvn och kollade arbetsbeskrivningar. Frågan är hur stor tillit man ska sätta till sitt förstånd när klockan är efter läggningsdags? Idag har jag funderat både en eller två gånger om jag verkligen var så intresserad av att arbeta som slaktare i Norge? Vet jag egentligen vad som är upp eller ner på en oxe?

Som en hälsning på höstvägen får ni Tove, älskade Tove..

"Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man förvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet."

slå mig på fingrarna.

Jag suger verkligen på att vara arbetslös. Jag är en riktig snurrsprätta för tillfället. Allt blir halvdant. Och helst ska jag vara överallt på en radie av 40 mil. Det är absurt. Jag hittar skrumpna små lappar överallt, med mina krumelurer. Kom ihåg och att göra, att inte glömma eller bara jag vill. Det enda som inte blir som det ska är mina ansökningar. Dåligt dåligt. Jag gillar egentligen det här med arbetslöseriet om det inte var för det att jag saknar jobb. Jag skulle vilja jobba igen. Något annat mindre bra är att jag gärna förtränger saker, närmst på listan är att förtränga min megabeställning hos adlibris. Jag fick ett mail om att som trogen kund skulle jag få en gratis pocket skriven av Allas vår Klas Östergren. De hade nog räknat ut det där. För när jag så loggade in för att beställa tyckte jag kundkorgen såg så fjuttig ut. När jag beställer från adlibris har jag alltid min känsla av paketöppnandet närvarande och jag kände detta paket skulle bli för fjuttigt. Nu är det långt ifrån fjuttigt. Varsegod, Adlibris. Ni får förvalta mina skruttna pengar, jag har ju ändå en avsevärd mängd av era böcker här hemma. Som på förvaring liksom.

Apropå böcker. Det börjar dra ihop sig av obligatorisk omläsning av sent i november av Tove Jansson. För höstkänslan i kropp och själ.

Total obalans.

Torsdags natt var en mardröm, men en vaken sådan. Vår kära vägggranne fyllde år och firade med ett hejdundrande kalas. Att det var dundrande fick jag erfara. Har sedan dess varit i total obalans. Det känns verkligen som allting inombords har ruskats om och försöker kravla sig tillbaka nu. Så jag drar mig undan och ber om ursäkt. Jag måste ha någon dag till för att komma i balans.

LÄS, LÄS, LÄS.

Läs Bodils tankar om hemma och borta.
Läs Blygers tankar om pärlor.
Förundras över alla vackra tankar som virvlar runt i nätet. Bodil är en förebild för mig och jag önskar, önskar att jag på något sätt någon dag ska likna henne på något sätt. Någon som gör det är vår Blyger.

Att känna sig hemma är alltså en primär känsla som är av största vikt för vår del. Är det möjligtvis den känsla som vi lägger störst vikt vid i våra liv? Och vad lägger man hemma, i en annan människas närvaro eller vid bokhyllornas placering?

Vi har besök hemma av en annan generation, både kul och vissa gånger mindre skoj. Människan ska få sin första hörapparat, något vi alla väntar på. Hemma på gården väntar maken och spenderar sin födelsedag ute i ett gammalt stall. Han städar ut och slänger gamla saker. Saker som legat trasiga där sedan hans far eller farfar var gårdsägaren. Vid senaste rundan på soptippen hade en främmande människa storögt kollat på när morfar slängt saker ur bakluckan, slutligen hade kommentaren varit nödvändig. "Var har du städat när du hittade de där sakerna?" Som en osalig ande sitter gårdskatten vid hans fötter och funderar på vad som tagit åt gubben, morfar i sin tur blir orolig att katten ska i farten ramla ner i någon skräphög.

Att känna sig hemma med skräpet, att känna sig hemma för att familjen är samlad och att bli orolig över min rastlöshet. Jag får kämpa för att göra min önskan hörd, jag kan inte bo hemma länge till. Men vi har ju vant oss vid detta nu, därför fortsätter vi.

Att känna sig hemma vid bloggen, att få vara någotsånär anonym. Inte fejsboktydlig.

Att känna sig oroad över att åka hem för att behöva ta itu med det som väntar. Att vara van att hjärtat är lugnt och kontrollen är det hemvana, att mista den blir att mista sitt hem. Att inte kunna se vem man är. Hur gör man då?

Jag vet inte, mamma, du kanske har haft lite tid att träna?

Min mor fick ikväll hjälpa mig att skriva en arbetsansökan. Jamen, ni hör ju själv hur det låter, hur hälsosamt är det att bo hemma i min ålder. Förutom mitt sinne som gått tillbaka till tidig trotsålder har min kropp segat ner sig till en fysisk ålder av110+. Hårväxten på mina ben börjar dra åt det gråa hållet.

I alla fall, imorgon måste min ansökan vara inne så varför inte hastskriva den kl 21.30 kvällen innan. I allafallså skrev jag den för att sedan kolla den med mor min om den dög. Efter ett antal "mamma kan jag skriva så här.../ mamma, lyssna på det här.." står min mor kvar en stund vid min sida och utbrister sedan, mest för sig själv.."jag är lite förundrad över att jag faktiskt är så bra på svenska.."När jag vänder mig om för att stirra på henne kommer hon på sig själv...det kanske inte var så konstigt ändå.

hugatjacka

Sådå.
Jag gick och köpte nya skor på gåochlöpkliniken. Nu ska det bli andra bullar, höör ni det era eccohilviten. Förklarade för expediten att jag var gråtfärdig på mina nuvarande som givit mig skavsår och seriösa muskelproblem i 6 månader. Hörde mig själv där i butiken och skämdes lite över att jag envisats på så länge. Sen så frågade jag efter skor som jag skulle kunna ha en tid framöver, som skulle klara vädret. Förstod senare att jag indirekt bad henne att garantera att snön inte skulle komma imorgon. Stackars henne.

I allafall är nu de nya skorna invigda och nu funderar jag på ett ordentligt eccobål ute på parkeringen. Möjligtvis ska det även ingå indiandans utförd av moi. I de gamla skorna. I elden, bara för att läramig själv att inte vara så förbannat envis jämt och ständigt.

Det är inte sant. Det är inte sant.

Det slog mig nyss att det är den 25:e idag. Jag är inte längre luspank! Jag har råd att gå och dricka kaffe någonstans. Och det kommer jag på nu!!När halva dagen har gått.

Fick även ett lovely brev från förmedlingen, måste söka jobb.

Hur man kommer undan uppsatser, arbetssökan och livsproblem.

Man skaffar sig facebook och funderar sig gråhårig över vilka favoritprogram man har på tv.

1 år precis

1 år sedan jag var på bokmässan och förlängde mina armar med några meter.

äppelpaj någon?

Det tog mig 4 timmar att städa bokhyllorna, att flytta om, prioritera och skuffa ihop. Och ingen ser någon skillnad, även när jag ställt dem framför hyllorna och pekat.

Fick ett akut behov av den varma magkänslan, det efter jag stått framför fönstret och beskådat de nya höstfärgerna i träden. Fick ett behov av värme och trygghet. Som att få lyssna på Allan Edwall när han läser Nalle Puh eller när Björn Gustafsson läser Alfons eller bara få höra Astrid Lindgren.

Har blivit lovad varm äppelpaj ikväll. Visar mig därför från den bästa sidan.

Den stora frågan: ska kvällen mysas med Gilmore Girls eller Svarte Orm?

Bokfemman v 38: Pageturners

Dags för ny bokfemma. Ämnet för denna gång mina pageturners, böcker jag inte kunnat släppa förrän de varit slut. Ett litet svårare ämne eftersom var och varannan bok är för mig en pageturner, ibland beror det inte på boken utan bara av rent behov av att koppla av och koppla bort. Men så listan över de böcker som fått mig fast.

• Borta med vinden av Margaret Mitchell. Den bok som verkligen var grejen för mig, som öppnade bokvärlden på vid gavel. Jag var runt tio år när jag läste den, 16 år senare kan jag fortfarande känna i magen känslan av boken.
• Skuggserien av Maria Gripe. Tonåren. Alldeles trollbunden.
• Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna. Sommaren efter min tid i Florens bearbetade jag min tid genom att sträckläsa Pahlen.
• Harry Potter. Sträckläste ofta den nyinköpta boken på jullovsnätter.
• Marian Keyes. Alla hennes böcker har inneburit läskoma och förlorad tidsuppfattning.

Kvalar gör även Tolkiens böcker om ringen. Men det var till stor del med hjälp av filmscenerna som rullade i bakhuvudet.

uppdrag som anstår en riktigt arbetslös.

Vaknade med en stark längtan efter att städa mina bokhyllor. Vilket innebär att riva ur 7 bokhylleskåp, de flesta med dubbla rader/hylla. Men jag anar att min entusiasm kommer falna efter någon timme. Sitter därför framför mina kära bloggmedmänniskor och försöker stilla mitt begär. HAr någon slags tanek om att kanske kunna gallra böcker, när jag egentligen behöver gallra i min hjärna.

Det är nog bara reklamen.

Så jag är tillbaka, till omvärldens lycka? Fågelboken hade jag inte så mkt nytta av. Tror i alla fall jag såg en sån här stor berguvssak på bussen hem. Kan även ha varit en vråk. Tycker alla fåglar ser ut som vråk, eller att de borde heta vråk. Vråk är ju inte ett så upphetsande ord. Och stora fåglar är verkligen inte heller det så det går på ett ut. Kunde ha haft nytta av stenbok eftersom jag gick och svor över dessa i timtal, vore bra att då ha dessa namn som gör ramsorna mer intressanta. Är redo att erkänna att jag verkligen inte är den fjällmänniska jag så stort önskade att jag kunde vara, nej. Kände mig ganska mör när jag gick i mål. Inte en bit till ville jag gå. Likaså var själen fylld av hagel, snö, blåst och regn, hade inte plats för de solstrålar som böljande över den motsatta dalen.
Nästa dag for vi upp till ett närliggande fall och plockade fram ett flak med chokladbollar. Är ganska säkler på att denna lilla tur har bara genererat fler kilo på vågen.

I tisdags var jag och min kusin på bio, vi såg Becoming Jane. En sann engelsk kostymfilm i Austens ära, i detta fall även till. Otillåten kärlek, gräl med så hög intellektuell nivå att man får stava vissa ord högt för att hänga med, passion, böljande kjolfållar och till viss del djupa dekolltage, Karlar i höga stövlar, kravatt och pollisar. Och den ekonomiska frågan djupt förankrade i alla äktenskapsfrågor. En riktig tjejfilm. Det var vi och 15 tanter i publiken. Plus 5 grabbar i 15-20 årsåldern. När så de första scenerna börjar visas på duken så sjunker jag och min kusin ner i stolarna och bara myser. Vilket inte killgänget gör, de börjar nu nervöst skruva på sig bakom oss. Och viska. De viskar alltmer desperat så det övergår i teaterviskningar. "Är det här Shrek?" "Det här är väl inte Shrek?"
En av killarna tar snabbt ledarpositionen, "nej, det är bara reklamen" (på duken är det ett regntungt England, en klocka tickar långsamt), men till slut halvskriker en av killarna "vi måste fråga i kassan!" "Jamen kan vi inte fråga någon härframme vad de ska titta på?" men då är redan en av killarna ute genom dörren och en liten stund senare så stormar han tillbaka och rycker upp de andra - "vi måste gå - det här är inte Shrek!!"
Aaaahhh, tänk vad lite vardagshumor kan göra...

Och filmen? Min kusin och jag satt längst kvar i salongen för att tårarna någongång skulle sluta rinna. Vilken film. Vilken film. Vi var alldeles tagna. En äkta kärleksfilm!!

Så hej på er! Jag har saknat er. Är lite fundersam sedan min återkomst på vissa saker. Jag känner att det är dags för mig att reda ut vissa huvudbryn som sitter i min själ. Vilket verkar vara något återkommande för oss alla.

Dagens I-landsproblem.I som i aIdaho.

Jag är hemma och vänder.Byt ut getskitiga kläder mot något som ska likna fjällvandrarproffskläder. Vilket inte finns att finna i detta hem. Känner mig så dum eftersom när mor Tuta äntligen kom hem stod jagförtvivlad på balkongen meden tomväska i handen och bara väntade på hennes hjälp. Hur gammal är jag - INTE? I alla fall hoppas jag nästan på snöbyar eftersom det är vad som det är packat för. I värsta fall är det samma väder som i denna gudsförgätna håla. 5 grader, blåst/orkan och regn i sidled.

Nu till mitt problem. Väskan är packad och jag är redo för sängen egentligen.Men. Jag har inte packat ner någon bok. För jag har bara tillåtit mig själv en bok, vilket är sanning med modifikation. Tänk alltid plus 1 eftersom man alltid måste ha backup. Och det måste vara pocket. För platsens skull. Och det måste vara breathtaking good. Inte alls svårt. Nej då. Har bara stirrat på bokhyllan i 40 minuter nu. Jag kan inte bestämma mig.

en 40årskris är snabbare avklarad.

Skrutt och jag står bakom gardinen och betraktar vår nya finniga tonårskille till granne. Han sitter i en kompis bil och antagligen för någon slags kommunikation. Vi är inte riktigt säker eftersom musiken gör oss plus hela kvarteret döva. BTW, så är det inte bara musiken i bilen som ska avlyssnas högt. Man ska visst sova i oväsen också.
Vi tittar på varandra varpå jag utbrister
-det borde vara förbjudet för killar att vara i den åldern!
Varpå skrutt nickar och suckar.

De har ju ändå 40årskrisen som en andra tonårstid, borde inte det räcka?


Vad jag känner mig pensionär idag.

Ooops.

Jag lider av skräck för att göra bort mig, jag bara hatar det. Eller rättare sagt, jag hatar detdär ögonblicket när man börjar inse åt vilket håll det barkar hän..Att veta att man vilken sekund som helst blir avslöjad. Den där sekunden när man förtvivlat letar i sin hjärna efter en lösning, en snabb sådan. Nå. Apropå detta.

Kom över ett klipp på youtube där Britney gör sin scencomeback på MTV VMA 2007. Hon ska framföra sin nya låt Gimme more. De vid nu välkända orden It's Britney bitch börjar själva framträdandet och sedan smäller allt igång. Och nu kunde jag bara inte se hela klippet, jag fick ont i magen. För hennes blick när hon så självsäkert snurrar runt för att möta publikens blickar...Aj aj aj. Plötsligt fick i alla fall jag lite perspektiv - vad är väl mina tabbar mot detta. För den insikt som plötsligt finns i hennes ögon och som sedan övergår i någonslags panik, den är precis den rädsla jag pratar om. Den insikten att nu har det barkat hän. Det är tio gånger värre än när man står vid mjölkdisken och sjunger högt med i mp3låten i öronen och plötsligt inser att någon står bredvid.

Var det så dags då att slås av insikten att "det här var kanske inte som jag hade tänkt mig"?

Bokfemman v 37: Kokböcker

Jag har tänkt en längre tid att jag borde ansluta mig lite mer aktivt till bokfemman. Och det är nog inget farligt, Blyger, så det ska nog gå bra utan att du behöver göra en polisiär utryckning..
I alla fall, denna veckas tema är kokböcker. Och ja, det gick liksom inte att stå emot längre. Det var bara det svåra att utse endast fem st.

Min topp 5 av kokböcker!

• Den nakna kocken av Jamie Oliver. Det var han som lade grund för mitt matintresse, innan hans ansikte i rutan hade jag problem med att koka ägg. Så jag har nu alla hans böcker. Men ska jag plocka fram det tunga artilleriet, i dubbel bemärkelse, så är det hans första bok som gäller. Får jag truga i någon pralinsemifreddo är jag ganska oemotståndlig sedan. Sen är det kanske lite väl mycket grädde och smör emellanåt.
• Klaras goda GI-dagar av Klara Desser. Bättrade på mitt förhållande till baljväxter. Nu häller jag i burkbönor i tid och otid istället. En bok att dra fram till vardagstryten.
• Under valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström. Annas böcker är ju svenska klassiker och det är nästan tradition att från det Bergenströmska hemmet alltid bräcka det föregående. Vill man komplettera en måltid eller bara hitta på något gott och roligt så är detta den rätta boken. Gjorde hennes röda lasagne med rödbetor och linser varpå lillskrutt utbrast: kan du inte laga sån här god mat jämt?
• Vegetariskt - Mat från trädgårdscafeet Slottsträdgården Ulriksdal av Katarina Nordgren och Tomas Södergran. Rolig, rolig bok och GOTT resultat. Mycket bra idéer och mycket inspirerande.
• Två systrars söta av Lisa och Monica Eisenmann. Sidorna i mitt exemplar har tuggmärken.

Jag skulle vilja sätta in Systrarna Voltaires böcker, men vi är inte överens alla gånger. Och sånt straffar sig. I min lilla värld i alla fall.

Vad lär de sig på utbildningen nuförtiden?

Jag är nog en ganska mesig person, jag upplever mången gång att mina vänner mottar med foten bakom min rygg - mot min bakre del. Det sitter ofta långt inne, eller snarare baken sitter långt ner i skottkärran. Ändå vet jag sånär vad jag vill här i livet. Sånär, skrev jag ok? Jag vill bo ganska centralt, ha möjligheten att strosa på gator och sitta ner och titta på folk samtidigt som jag dricker kaffe, jag tycker om att gå in i bokhandlar och stryka fingrarna över nya omslag, jag tycker om att kalla dagar gå in på underklädesavdelningar och prova tjockleken på strumpor, jag tycker om att dra kappan om mig när snålblåsten tar i och jag tycker om att glädjas över när de grusar framför fötterna på trottoarerna. Det fyller mig med trygghet.

Därför känner jag mig lite orolig i själen när en mycket underbar person ringer mig för att dra upp framtida direktiv. I ett härbre, på en gård, utanför tjotahejti och tre mil till, posten kommer med bussen och byn har två invånare. Det blir total invasion och befolkningen ökar med 200 procent när vi dyker upp. Likaså antyds stora barnskaror och en massa djur, jag skulle visst ha hand om getfarmen, att personen ifråga inte gillar getost och jag själv är ganska rädd för getter, det spelar visst ingen roll för denna framtid.

Jag gillar inte mörklagda vägar som saknar gatuljus, jag gillar inte att släcka en lampa i ett fönster och mötas av totalmörker utanför, jag gillar inte att bussen går en gång om dagen. Och jag tycker att denna framtid andas väldigt lite bokomslag och varma cafefönster. Jag anar att man får grusa själv om man ska ta sig någonstans. Jag är rädd för getter och barnaskaror och mina planer på att bli den sura tanten i trapphuset är i fara

Denna person är alltså på väg att utbilda sig till ett mycket hedersvärt yrkesämbete. Det jag är orolig för är att denna utbildning har fått nya inslag. Håller de på att tuffa till sig? Har de tagit allvetandet och framtidsplaneringen till en högre nivå?

Det positiva är att denna by är på väg att bli en mer spännande skara människor. En allvetare, en modighetsminister, en telefontjusare och en besserwisser. Men vems är barnaskaran?

snabbt gick det.

Igår kväll skulle jag leka jänta. På riktigt alltså. Jag skulle se till att getterna kom hem för kvällen. När jag närmade mig deras tillhåll i skogen så var mina steg små. Så stod vi där och stirrade på varandra. På varsin sida av staketet. Jag skulle skramla med deras småmatbitar i min hink och då skulle de komma springande. Vilket de gjorde. Varpå jag vände på klacken och sprang. Med den skramlande hinken högt upp i skyn.

Surrealistisk upplevelse att bli jagad av 58 getter i denna lugna hälsingeskogsglänta.

kom på en sak: Kalle moreaus - det är dalarna va? Så om det är någon som får kaffe på säng så är det luddet?
Och vad väljer luddet att hoppa ur av förvåning eller dra täcket över huvudet?

Horgalåten

nu sitter jag i Hälsninglands mörka skogar, älvdräkten låg lågt över sjöarna skogarna såg tröllskt mörka ut och ljuset, ljuset. Tystnar man för en minut skulle man kunna vänta sig skogsråets skri och trollens dova tramp. Jag sitter tjugo minuter ut i skogen från Söderhamn. Love it, love it. Dagens soundtrack: Horgalåten. Det är nästan att man kommer vakna imorgon med en önskan att klä sig i knätofsar och skinnväst och spela ukelele med närmsta fiol. Skulle Kalle moreaus väcka mig med kaffe och tunnbröd skulle jag väl inte hoppa ur sängen av förvåning.

Nästan att jag glömt vad det var jag var här för..getost och uppsats.

note to myself

9.00 står fortfarande i duschen
9.30 rejsar genom ICA med kundvagn, prejar en och annan med rullator.
9.45 springer hem med två fulla kassar
10.30 Väntar på AF..basinfo..
10.45 Väntar fortfarande
10.52 tjugo minuter sen och inte en ursäkt, drar info på tjugo minuter. AF står för flera tjänster, primärt att vi ska söka arbete. Aktivt och självständigt. Vad är det för tjänst från deras sida?
12.00 Note to myself..kolla på rätt dag i träningsschemat i framtiden.
12.30 Brorsans katt tar sats från andra sidan rummet och flyger upp för mitt ben när jag dyker upp. Den andra lurpassar tills jag satt mig i soffan och ställer sig nos mot näsa. HÄR är jag!
14.00 Skivhörnan. Nina Ramsby sjunger jazz på svenska. JAg ska plugga i en vecka, behöver stimulans.
15.00 Tittar lite på opackad väska, hur gjorde man nu igen?
15.15 Plockat i 6 böcker i väskan. Det är det enda. Och då ska jag skriva uppsats också.
15.46 Borde inte blogga ska bara kolla lite...

Kan man ta mjölkpaketen i morgonrocksficka?

Tisdag för min del.
9.00 ICA handla mat och saker till tåget
10.30 AF Basinfo...vad det nu är?
12.00 Body Pump
13.30 Packa
17.00 Tåg
20.00 Leta reda på pappa
21.00 Äta middag?

Vilket innebär att jag NU måste springa till ICA i morgonrock, oborstade tänder och stripigt hår.

Igår blev jag i alla fall påmind om tidiga morgnar och sena eftermiddagar i väntan på skolbussen. Den eviga snålblåsten i denna stad. Försvinner egentligen inte förrän isen har lagt sig på sjön. Igår försökte jag ta mig från ena änden av gågatan till den andra änden. Gav upp efter halva. Fy sjutton vad kallt det blåste. Långt innanför strumplästen.

som musspår i vit snö

Jag borde verkligen inte skriva något mer idag. Men har märkt ett intressant fenomen, för er stackare som följer detta ting kallad aidas blogg kanske ni minns ett intetsägande inlägg om stora bokstäver på internet? Att min dator förstorade all text till en storlek värdig Optikernas gluttatavla. Well, nu har felsökningen nått fram. Nu har storleken krympt. Nu ser det mest ut som världens minsta myra vandrar över insnöad öken. Åter tillbaka till att mest se på bloggarnas bilder, eller leka sherlock med förstoringsglas.

Passerade nyss köket där min kära skrutt skulle baka kaka. Söthjärtat hade utifrån receptet "150 grader, 40 minuter." ställt köksuret och startat ugnen. Bara det att hon utgick ifrån att de där 40 minuterna var nedräkning till när hon fick börja med smeten. Som en lång startsträcka. Och till det hade hon ställt köksuret. Ibland är man hjälplöst opedagogisk och helt genom skadeglad storasyster. Gud, vad jag inte kunde sluta skratta.

Varför man inte ska vänta med saker till sista minuten. Vart är alla mina betygshandlingar? Varför har jag inga papper på att jag har sommarjobbat i storkök?

Hörni älsklingar, ni har ringt mig under veckan. Och jag varit nästintill ohövlig. Inte långt ifrån. JAg ber så hemskt mycket om ursäkt. Ena dagen hade vi inbördeskrig, den andra dagen var det flytthjälp och lite andra grejor. Har känt mig ordentligt disträ. Ber om ursäkt!

Är det oexotiskt?

Jag har nu funderat sedan mitt förra inlägg. Vad är det som är bristande exotiskt? Jag eller Kramfors? Är Kramfors för exotiskt för att passa mig? Annars en högst vanlig söndag. Förutom en gigantisk åsk- och blixtskur innehållande hagel och regn. Som slog ut min dator. Så nu är det då dags för nästa besökande hos farbor datadoktor. Den går inte ens att starta om i felsäkert läge, vilket låter på min bror som att det är nästintill katastrof. Ja, vad annars - det handlar om oss och elektroniska saker. Har annars haft en mindre bra vecka. Skolstarten har genererat att vi alla ska försöka komma på hurdet var man gjorde för att samsas på 97 kvadrat..samtidigt. Inte det enklaste. Likaså är tankar kring rutiner och vardag kopplat till det sociala nätverket vi medborgare är en del av som bortblåsta och vi får ta allt från början igen. Nej, man måste gå och lägga sig på kvällen för att komma upp på morgonen. Nej, om du äter upp den där orkar du ingen middag och du kommer definitivt reta gallfeber på din syster. För att det är hennes. Osv in absurdum. Tanken slog mig igår att jag nu är den morsa som jag själv alltid trott jag inte skulle bli. Och det till två ungar som inte ens är mina. Jag kan rent av säga att mitt inlägg om gulliga bebisar känns astronomiskt långt borta. Därför bebisar växer upp och blir jobbiga tonåringar. Och sen blir det 25 år och arbetslös och gnällig. I fredags var jag även flytthjälp åt min bror och hans sambo. Gick ganska bra och jag fick kela med deras två katter vilket gjorde det värt det. Igår passade jag på att ta dit skruttarna så de fick se den nya lägenheten. Hittade då de två katterna inlåsta på toa för att de inte skulle smita och samtidigt inte vara ivägen. Vi fick släppa ut dem. Den ena var väldigt nyfiken och försökte förtvivlat klättra upp på köksskåpen, den andra kröp upp i i både brors och ena skruttens famn i tron att den sista stunden var kommen. Det är verkligen inte lätt att vara liten.

Imorgon är det dags för besök hos handläggare hos arbetsförmedlingen. Vad trött jag blir. Måste leta reda på mina betyg.

Men varför Kramfors?

Jag hann verkligen inte ens in i självaste IKEAbutiken innan jag föll handlöst. Bokstavligt. Vid ingången hade de ett litet vardagsrum med en schäslong i läder, fräsbrun som de kallade den. Den såg så lite inbjudande ut så jag tyckte synd om den och valde att slänga mig ner av ren sympati, empati eller bara ren dumhet. Det skulle jag aldrig ha gjort. Plötsligt förstod jag meningen med mitt, nu arbetslösa, liv. Allt i mina dagar hade givit väg för denna uppenbarelse. Jag ska i framtiden ligga på min fräsläderaktiga kramforsvän och läsa viktiga böcker och äta alltför viktiga praliner. Efter att ha tvingat mor tuta att backa halva IKEAövervåningen, till skrottens förtvivlan, och sedan tvingat ner henne raklång på kramforsen var vi av samma uppfattning. Här är min vän.




För övrigt var det ett rent klassiskt besök hos gubben Kamprad. Man blev handlöst kär i fel saker - se ovan, påse med värmeljus och handdukar inhandlades. Dessutom glömdes lunchen bort eftersom vi då hade fullt upp med köksluckor. Vid tre stod jag och dreglade över barstolen Bosse och förstod inte riktigt varför min hjärna var blank och att mitt inre ansåg att Bosse var räddningen på mina problem. Blev då dragen till IKEAS restaurang, hann på sträckan dit köra över en gammal tants fötter och fräsa åt stackaren att hon stoppade spurten, i matkön var jag så förvirrad att jag hörde mig själv beställa KÖTT med beasås och pommesfrites. Magen vänder sig av att jag skriver dessa ord. Just då var det det enda rätta, att gå ut på ängen och hämta hem köttet själv hade inte stoppat mig. För Skrott var det en nästintill traumatisk upplevelse, Efter ett och ett halvt varv på IKEAs övervåning kastade han sig ut och letade reda på Biltema och K-rauta. Han kom även att försöka demonstrera deras fördelar genom att släpa dit oss för att finna skruvar och muttrar och sådant. Gick halvbra eftersom jag tappade bort dem efter 10 minuter och fick uppsöka kundtjänst. De stod nerhukade vid tolettlamporna.

I alla fall har jag för även denna gång insett att det är billigt att bo hemma när man uppsöker IKEA. JAg skulle lätt ha ruinerat mig själv på denna dag. Om man nu inte kan hyra hos IKEA? Det vore ju världens grej. De försöker ju genom sina installationer visa upp ett vardagsliv genom deras möbler. Vad vore väl inte bättre än att placera vanliga människor däe för att verkligen demonstrationen ska slå genom. Det enda jag kan tänka mig kan bli jobbigt är det hära med toabesök och sånt.

Vad jag fortfarande ställer mig frågande till är, varför ska min vän heta Kramfors? Hur sexigt är det egentligen? Efter all möda ska jag fördriva mitt liv på Kramfors?

Ge mig ett I!!

Jag ska till IKEA. jippi, jippi. Imorgn ska jag dit, pank och utan egna ytor så min relation med IKEA kommer även denna gågn stanna på den smått kyligt distanserade, ändock full med glödhet längtan. Började läsa guldkompassen av Philip Pullman, måste vara förbered inför julens storfilm. Det är även bra om jag har något sånär hum om storyn eftersom mina ögon antagligen kommer ploppa ur skallen under de första minuterna av filmen. Jag menar, kolla bara in karln.

Hade idag gjort dinkelpaj med sötpotatis, chevre och spenat. Varpå jag hör min syster högljutt klaga: när började man stoppa gräs i maten?

Man kan aldrig vara profet i sitt eget land, eller vad står det i bibeln blyger? Antagligen har jobbslutandet rubbat mina cirklar. Gjorde en pastasallad i söndags med kyckling, feta, jordnötter och fänkål. Tyvärr lite väl mycket balsamvinäger. För att rädda situation hade jag i ananaskross. Enough said. Jag är inte klok, jag kan inte placeras i tvrutan - min bästa kompanjon borde isf bli bb- natascha. Borde iaf dra publik.

När ska jag ha tid att ligga på soffa, pilla mig i naveln och äta praliner för akassepengarna?

Så då vaknade man till 7 graders värme och regn. Det var min karriär som brunbränd solochvårare på lövstabadet. Nåja. Hade väl inte funkat så många månader till. Får för mig att karriären är lite mer begränsad på storsjöbadet. Halv tio i dag blev jag så inskriven på AF. Kvinnan förklarade vänligt för mig att jag nu skulle söka jobb. Hakan for i golvet, ofrivilligt. Vad är det som de kräver av mig? Har de inte fått pengar för att fixa jobb åt mig?? Herreminje, vad kräver de inte..Vad tror de om en? Som tur var kunde jag ta ut min ilska på stepbrädan på ett lunchpass. Länge sedan jag körde ett sådant pass. Höll på att ge upp under uppvärmningslåten. Ehum. Det var den kondisen. Tur att jag kunde återhämta mig på bibblan sen. De bjöd på kaffe och bulle på grund av invigningen av deras nya look. De hade flyttat lånedisken 2,5 meter och snurrat på den. Otroligt roligt att sitta vid ingången och begrunda människors vanemönster. Sedan gick jag ner på AK och avundsjukt spionerade på nystudenternas inköp av pennor, block och pärmar. Såg en till utseendets vilsen flicka som stod och studerade sitt nya lånekort, ville ge henne en kram men det skulle kanske skrämma henne. Vad vet jag? Hon kanske skulle få intrycket att vi i denna stad är vänliga, positiva och framåt. Det vore dumt med falsk marknadsföring.

Luddet var av den uppfattningen att jag skulle satsa på den gastronomiska gebiten. Att slå ihop sig med Zazzi och Nordström skulle ju vara häftigt, men jag skulle nog känna mig lite malplacerad. Ungefär som att hoppa i Klufts tights och köra 10000 meterslopp. Imorgon. MEn jag skulle ju kanske hålla ögonen öppna för en ny kollega till den svenska versionen av Two fat ladies Cooking. Minns ni den serien?? Ingen Paulun där heller.

Ni ser väl att det är jag som sitter där i glajjerna? Guu, det är som gjoort!!

projekt, jag behöver projekt.

Jag behöver ett projekt. Min andra dag som arbetslös, eller börjar man räkna första vardagen efter? I alla fall, här börjar höstterminen imorgon, och min "ledighet". Jag funderar på att riva ut böckerna i bokhyllan och sortera oläst och läst, men är rädd att det kan resultera i depression. Imorgon ska jag försöka att inte hänfalla åt total anarki, jag planerar en viss uppshapning. Men det får vi väl se, att besöka arbetsförmedlingen är väl inte känt som det mest uppiggande.

Jag förstår att han ville ta det via telefonen.

Mor tutas skrott utför smärre justeringar på vår släktgård, i veckan skulle fondtapet upp i köket.
I torsdags ringde han mor och var mäkta irriterad, vad i hela FRIDEN var det på dessa tapeter??? Träd, sade min mor lite fundersamt.

Åh, då har jag nog satt den upp och ner.

Norrländsk höst

En ganska höstlik helg är över. Jag har fått krama om luddet en sista gång så nu är det väl officiellt höst antar jag. Idag har jag fått mig till livs smördegsinbakad spenat med chevre och valnötskärnor, till det ugnsgrillad kyckling. Sallad med linser, avokado, paprika, soja och limesaft. Gott, gott. Något som inte var lika lyckat var smördegsinbakad svartvinbärstryffel. Fråga mig inte hur jag kom det, men det som egentligen skulle vara mosade svartvinbär kokade i grädde med nersmält choklad för att fylla ett pajskal blev istället lagt i ett smördegspaket. Jag gillar inte att göra pajskal, löjligt egentligen för jag hittar inget fullgott alternativ. Mycket fyllning i ett skört paket, resulterade i ugnsbad. Tur nog, så är familjen på väg in att rädda mig från rester.
Nu börjar så min sista vecka, helst skulle jag ihelgen ha letat reda på mitt recept på smörgåstårta, men någonstans i mig säger nåt att jag orkar inte. Och vilket projekt sedan. Helst ska jag göra två stycken på två olika dagar för att även kunna fika en sista gång med min gamla avdelning. Även om vår kontakt är halvdan nu för tiden. Jag har nog fortfarande inte fattat att jag slutar. På måndagmorgon när resten av familjen börjar sin höst så ska jag inte ta vägen någonstans. Jag hoppas verkligen att jag får tag i ett jobb snart igen så jag kan unna mig några veckor mellan jobb.

Nåväl, jag hoppas ni mår bra mina vänner där ute. Nu när ni börjar dra på er höstgaloscherna igen.
Nu ska jag sitta och sura över att jag inte bor i Stockholm och därmed har missat följande:
Det längsta bokbordet idag
Saerimners smakfestival till veckan

Vart sitter övervakningskameran?

Vår dator har bestämt sig för att vi är nästintill blinda hela bunten och slammar på med textstorlek 18. Seriously, jag behöver ionte mina glasögon ens. Men jag får likförbannat ont i huvudet. Det konstiga är att vissa sidor har fått behålla sin storlek vilket gör att i vissa, det som en gång var normala, fall dyker mitt huvcud till endast millimeter från skärmen. My good, my age.

Rotary

På Säkert!s konsert under yran spelade Annika en ny sång som handlade om den välsignade och livviktiga gemenskapen, den som går före allt eget tänkande och ett eget tycke, den hette kort och gott Rotary.

Flickan är bäst, och jag hoppas verkligen på nytt material inom det närmsta.

Tyvärr Blyger, jag har verkligen ingen aning.

Blooghilfi

Helt konstigt. När jag klipper in bilden på den nuvarande boken så får jag välja om bilden ska krympas så den passar. Den rutan är ifylld. Och ändå blir bilden ett enda bludder. Småsaker är det som gör oss tokiga.

Nu kommer äntligen regnet.

Jag har väntat hela dagen.

näsan är kort.

och just nu orkar jag inte se längre än den.

har suttit framför tvn och låtit tårarna trilla till "det är något som inte stämmer". Bra film, sorglig som tusan. Och konstig. Den är alltså verklighetsbaserad och handlar om Augusten som blir bortadopterad till sin mors psykiater. Så fort filmen var slut stormade jag adlibris och beställde hans memoarer. Pocket, 40 kr. Nice. Förutom att jag hade redan en beställning inne så det blev inte så billigt paket after all. My good. Min boksamling och jag, vi är ett kapitel i sig.

Egentligen borde jag verkligen spara mina pengar till senare höstdagar när kronorna ska bli kaffekoppar på biblioteket. Jag ska skriva uppsats. Jag blir arbetslös på fredag, men jag har inte riktigt tid att fokusera på det. Herreminje. Det är så mycket som ska göras, jag har inte tid med att gräva ner mig.

ursäkternas psykologi

Tvivelaktiga handlingar kännetecknas av 2 saker: att det finns en person som är ansvarig för dem, och att det finns en förväntan på en förklaring. Omgivningen vill höra något, den ansvarige förväntas förklara sitt beteende, också för att minska den inre spänning som uppstått som en följd av att vara ansvarig för en tvivelaktig handling. Kort sagt: en självbild måste repareras.
Shlomo Hareli

Jag har gjort en dum sak på jobbet. Nu hoppas jag bara hinna sluta innan den upptäcks.

Sommarens fem bästa..och fem sämsta

En del påstår att sommaren har gått mot sitt slut och att nu börjar hösten, vill inte riktigt gå med på det men samtidigt gör ju det hösten lite längre här i de mer nordligare vidderna. Så då är det väl dags att lista de fem bästa sakerna och de fem värst, helt enligt Malin.

De fem bästa med sommaren 2007:
1. Paris. Det var ett slit och en massa mindre roliga saker hände och vi höll på att gå varandra på nerverna, men nu känns det som det ändå var det bästa med sommaren.
2. Böckerna. Jag fick tillbaka min läslust och förmåga att verkligen uppskatta de böcker jag läste.
3. Vännerna. jag fick träffa mina vänner.
4. Vädret. Faktiskt. Jag tycker inte om tokvärme, likaså tycker jag inte om tokregn. Variation, tack.
5. Sommaren är inte slut än så jag lämnar denna öppen för att kunna uppmana till bättre saker ska ske för att fylla kvoten...

De fem sämsta med sommaren 2007:
1. Jag får inte fortsätta på jobbet.
2. Inte längre så nyköpta skorhilviten som förstört all glädje med mina promenader och ökat familjens plåsterkonsumtion med 300 procent.
3. Mitt humör och välbefinnande. Let's leave it there.
4. Matvanor försämras i värme, har nog en ganska direkt koppling till punkt 3.
5. Uppsats oklar.

Blyger och Tarmluddet, om ni lever...ni är taggade.

Nu ska jag laga mat och dricka vin, howdi på er.

Gudomlig chokladnötskaka

Jag har varit ganska självständigt ensam hemma här i helgen, jag har satt in nästan alla mina kort från Paris till tvbilden av Gilmore Girls säsong två, enda anledningen till att jag inte har sett sista skivan i dagens ruskväder är att jag tvunget var att kolla på vår nya internetanslutning som varit familjens aber denna vecka. Mor tuta blev väckt av telefonförsäljare från Domkem (heter inte riktigt så) och tackade ja till vad som helst för att få slut på samtalet. Inte rätta sättet skulle jag vilja säga. Men vi fick ett nytt modem, tack. Men när det dök upp var det en massa strul så till slut ville hela familjen bara skicka tillbaka allt, men när vi då ville återgå till vårt gamla vek sig försäljaren dubbel av skratt, vårt modem var antikt likaså vårt gamla avtal. Altt blev så struligt så nu sitter vi här med nytt avtal som gäller både bredband och telefoni, och en miljon sladdar över hela lägenheten. För vår gamla modemkabel går genom en igensatt dörr och en uppsatt bokhylla. Så den får sitta kvar, nu har vi en modemkabel som når till alla rum om man så skulle leka tarzan med den. Det är så fult, men jag vill inte säga nåt eftersom det på moderns min kan avläsas att det är mitt ansvar att fixa till det. JA, jag sitter ju och bloggar från skruttarnas dator i ett annat rum så till viss del fixat. Då har vi bara två till problem, måste koppla samman modem och telefonjack i köket med ytterligare en kabel och sedan blev vi lovad en router med installation. Tro mig jag är skeptisk till båda.

Jag lyssnar på Amos Lee, försöker komma på vad för matlådor vi ska äta i veckan, det gapar tomt i frysen, förutom stackars marsvin som fortfarande ligger i nedre lådan. Min mor fikade på konditori med arbetskollega igår och jag ringde när de var på väg hem och bad att de skulle köpa med kaka hem till mig. Det blev en pekanpaj, den var så smältande god mot gommen att jag till sist bad mor att äta upp sista biten, det kändes som jag blev galen av lycka. Till mor har jag idag bakat renee voltaires chokladnötskaka, vilket enkelt sätt är att köra i matberedaren först alla sorters nötter och frön som finns i skafferiet (hassel, pumpa, mandel, pistage, sesam), sedan köra ett ett halvt paket digestivekex. Blanda allt i en vid bunke. Smält 300 gram choklad i ett vattenbad, slå på eventuellt lite konjak, späd med 1,5 dl grädde. När det är klar blanda med nötter och kex. Blanda noga. Banka ner i en plastfolieklädd brödform, ställ i frysen tills det har stelnat, cirka 3-4 timmar. Skär i tjocka skivor.

Biobesök i värmen

Vi såg nyaste Harry idag. Fruktansvärt bra, jag var tvungen att kämpa mot mina tårar på slutet. och mitt behov av att springa till toaletten. Och det stod även klart att jag är en otroligt dålig läsare, handlingen var som morgontidningen - nytryckt för ögonen. Hade inte ens ett uns minne av något som hände i boken, kopplingsbart till filmens handling. Men förstås det gjorde filmen alltmer intressant.

Innan filmens start fick även se reklam för Guldkompassen, vilket ska bli årets julfilm - hoppas de på. Även denna gång bygger filmen på fantastisk boksaga. Och tack så mycket, Daniel Craig i skägg!! My god. Dessutom motspelerska Nicole Kidman. Mycket bra val. Hon smälter liksom in i isvärldsfärgerna. Ett tag såg det ut som Daniel kysste ett isberg.

Jag tror inte det finns tid.

Idag när jag stod på bokhandeln och kollade in saker och ting höll jag för en stund en ny liten pocket i min hand, munnen var alldeles torr. Det var en av alla dessa klimatböcker som kommit på sistone, jag ville verkligen gå till kassan och betala boken, stoppa den i väskan och sätta mig i ett hörn och verkligen förstå. Men jag kan inte. Jag får andningssvårigheter. Jag tror inte det finns den tid som krävs för att vi ska kunna rädda det här. Det känns för stort att greppa. Eller rättare sagt mina små försök känns inte som nog. Därför skärmar jag mig och låter hotet förbli odefinierat men även rädslan okontrollerbar. Hur ska det gå?

jiggiti jogg!!

Det regnar här, det regnar!! Jag blir så glad. Jag får lust att hoppa i vattenpölar av ren pur glädje och lycka. Äntligen ett väder som matchar humöret. Dessutom så kunde jag nu verkligen beställa min nya dvdbox med gott samvete. Allt går så mycket bättre när det regnar.

Jag citerar min mor som var extremt less på omvärlden igår:
"tyst, prata inte med mig, jag vill inte ha in dig i mitt huvud just nu."

Så, precis så, är det.

Låt bli, mina fingrar, låt bli.

Jag har en enerverande tanke som inte släpper mig för en minut. Jag måste beställa nästa säsong av Gilmore Girls och den nya boken om Shopaholic.

Ironin är överväldigande.

Värmen

Den gör mig galen. Jag orkar inte göra nåt. Samtidigt när jag väl genomlidit dagen och har ätit en tallrik fil och slutligen kan lägga mig raklång på gräset med min tjocka bok uppslagen. Väl då, då kan jag njuta.

Något hårt, någon?

Jag är på illa humör. Mycket illa. JAg känner långt inne i mig att jag skulle må bra av att slå något hårt i huvudet eller någon annan kroppsdel. Hårt och länge. Nu. Jag är så förbannad. Och jag vet inte varför, jag är bara så onödigt förbannad. Jag är ett åskmoln på två ben som stirrar ut människor och chefer och omvärld och bygger på min irritation när jag märker att folk viker undan, svarar med samma mynt eller inte är allmänt trevlig. JAg vet att man ska leva enligt den gyllene regeln, behandla andra som man vill bli bemött. Men vad sjutton, måste man jämt börja??

Och jag vill sluta jobba. Nu. Jag börjar känna att de inte är värd min tid. Mitt humör. Min närvaro. Mitt slit. För vad?

Harry, min harry.

Så Harry är klar. Sagan har nått sitt slut. Att läsa den på engelska var ok. Fast är det så smart att läsa en serie i 7 delar till största del för att sedan avsluta med le grande finale på engelska. Nej. För plötsligt är vart enda ord fullkomligt okänt. Första ord att grubbla över...wand. Jaha, trollspö, ok, då läser vi om sidan. Och boken, handlingen, jag grät på slutet. Vi satt i bilen och jag hade längtat hela veckan efter denna stund när jag inte skulle behöva slita mig från boken för att hålla utkik efter busshållplats, nej, jag kunde lugnt försjunka i de sista 150 sidorna utan att bry mig om omvärlden. Mamma skulle köra, skrotten skulle sitta bak med sitt älskade aftonblad, lyckan var gjord...trodde jag. Med en halvtimme kvar insåg jag att jag var tvungen att sluta. För det första ville mor ha sällskap, men inte att hon erkände det utan gjorde den klassiska, ställde en fråga väntade svar, väntade några minuter till omvärlden kopplade bort igen för att sedan fortsätta på sitt ämne. Ok, det är väl ok. Sedan blev det mer dramatiskt, min mor körde bilen mitt ute i skogen när vi plötsligt hamnade mitt i ett genrep inför en flyguppvisning. Min mor blev alldeles till sig och hade hon inte haft fönstret uppvevat skulle hon nog ha hängt halvvägs ut. Nu var hennes stirriga blick till 90 procent ovanför trädtopparna samtidigt som hon skpade sitt egna soundtrack till uppvisningen. Själv skrek jag mest - KOLLA VÄGEN!!! Och Det var spännande värre med både mötande och tvära kurvor. Till slut tvingade vi henne att stanna bilen och kliva ur. Sedan kunde jag inte fortsätta min läsning eftersom hjärtat bultade för hårt. Men så låg jag sedan i min säng ute i vildmarken med mörkret tätt omkring mig och tystnaden kompakt och äntligen fick jag veta hur det slutade.

Ja, jag grät.

Frid

"Du blir aldrig färdig, och det är som det skall"



För denna mening köpte jag en hel bok med Tomas Tranströmers samlade dikter. Anser det fortfarande vara värt varenda krona.

Halvlek

Halva veckan har gått. Mor tuta har återigen klivit in på scenen. Plötsligt går det inte att dansa samba näck på morgonen ätandes sin havregrynsgröt. Inte för att jag gör det. Men det stör mig att inte ha alternativet öppet. Det har även framskridit i min potterläsning, mer än halva är gjord. Är nästan mer förundrad över att jag kommit så långt utan någon som vänligt har avslöjat hela avslutning, mer det än själva bokens innehåll. Har samtidigt släpat hem otroligt mycket från bibblan, så jag befarar total kortslutning när sista sidan är läst. För att underlätta spänningen har jag börjat smygläsa Ann Söderlund och Hannah Rosanders bok På smällen! - från A till bebis... Nä, jag är inte väntande, bara nyfiken. Inte lika avogt inställt, är rädd jag fick en överdos när jag besökte Björkarnas stad senast, har väl inte hämtat mig än. Är ganska säker på att rehab börjar så fort skruttarna ramlar innanför dörren.

Har nu mindre än 4 veckor kvar på jobbet. Nog för att jag inte alla dagar har älskat mitt jobb, men är rädd för den dag när jag kommer vakna arbetslös. De människor jag kommer möta dagligen är de personer som finns innanför dessa väggar. Ärligt skrämmer det skiten ur mig. Jag kommer bli galen. Bara för att spä på så ringde min bror och frågade om jag skulle ta över deras lägenhet när de nu skulle flytta. Var det så dags nu? Jag har gått och trånat efter denna fråga i ett år och så kommer den nu, när jag måste säga nej. Kändes som att vara sjösatt och tacka nej till första livbojen som räcks fram. Knäckande. Igår besökte jag även platsbanken, fann något intressant, men det blev ratat av mor eftersom det var bättre att jag stämplade kanske ett tag och då skrev klart den förbaskade uppsatsen. Och ja, jag vet att det är förnuftigt. Men jag är rädd. När jag är så totalt utkastat så måste jag se rädslan i vitögat. I värsta fall även sanningen. Att jag är inte bra på det där, den är inget bra. Och jag måste söka jobb. JA, jag är så munter för tillfället.

my feet, my feet, please forgive me.

Jag har i helgen avverkat yran med kärt sällskap. Är lycklig över att kunna delge att jag både träffat luddet och blyger! Är mindre lycklig över den smärta som befinner sig i rygg och stela muskelpartier. Min kropp har tydligt demontrerat inför min dumhet. Nu ikväll kom så mor tuta tillbaka för att börja jobba igen imorgon. Så nu är vi fler i hushållet. Får se hur det går. Har i alla fall högtflygande planer för veckan, ska sätta ihop mitt resealbum från Paris. Så full fart mot veckan!

Ursäkta, jag har inte tid - jag är lycklig.

Tessa + Victoria + Ebba har förgyllt min födelsedag!

En sak till.

Det här är mer en endast ett boktips.

Tinni Ernsjöö Rappe - Lycka till

Detta är någon slags uppföljare på succeboken Diagnos: duktig. Som också ska läsas. Hur gör man när man kämpar dagligen för det där att vara duktig och framgångsrik och samtidigt räcka till. När man dagligen får höra att man även ska se till att söka balans och lyckan i livet?

LÄS, LÄS, LÄS! Finns nu som pocket! Diagnos: duktig finns lätt på bibblo...Och när ni åndå står vid hyllan plocka med er Katarina Pietrzaks bok så ung och så duktig!

Dessa ständiga listor

Stod vid diskbänken nyss och rynkade näsan åt en viss kompostlukt som börjar kännas vid. För mig själv började jag dra upp kvällsgöromål i en enda lång lista. Det är lika bra att göra dom nu. Imorgon är jag en zombie på fyra ben. Fyra för att jag knappt håller mig upprätt före lunch. Tur att åldern tar ut sin rätt imorgon. Tolv år, tänka sig. Det kan omöjligt vara mer. Dessutom så har jag egentligen försumbar önskelista, jag hittade i sista stund en ny kokbok på Bokia idag. Men annars är jag mer tacksam över min ensamhet för tillfället.

Äsch nu måste jag gå ut med soporna.

Förresten har jag sett Marie - Antoinette. Bra, bra, bra. Jag vet att Sofia Coppola blir sågad nu och då. Men hon och jag bondar, minst sagt. Det är nästan att jag skulle kunna tänka mig att se Gudfadern tre, bara för att. Jag fattar distansen i hennes filmer. Och vad kan bli mer distanserat och ensamt än en stackars flicka på 20 år med total nollkoll i verklighetsföränkring? Lost in translation borde vara en mer given som uppföljare. Marie Antoinette i Tokyo...

ole, dole, doff.

Sophie Zelmani funkar dödskönt till att läsa Harry potter i solstolen på balkongen. Ska bara bestämma mig för - ska jag ta en promenad i kvällssolen eller fortsätta plöja Harry?? Argh, alla dessa beslut som måste tas.

I alla fall frös jag in chokladtårtan. Vår frys har de mest fascinerande innehåll.

men vadå...Va..jaha..eller nä?

Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Jag blev lite för sniken när jag skulle ställa mig i bibblokö på den avslutande delen av Milleniumtriologin av herr Larsson. Det var över 50 i kö på den inbundna versionen s då tyckte någon del av mig att det vore en idé att prova den i hörboksformat. Så har man liksom provat det också. Hur smart jag egentligen var kan vi väl diskutera i ett forum utanför detta. Så nu har jag hört nästintill hela historien varje dag i en vecka uppläst för mig i öronen. På jobbet. Hur dum får man vara? Minst tre gånger i timmen kommer jag på mig själv att bara dumstirra på den bärbara cdn. Va? och Vem?? och återigen VA? Jag har visst ett arbete som kräver en viss del av koncentration. Sista delen av denna serie förtjänar mer än vad jag kunde ge. När så upplösningen lästes upp hade jag fortfarande inte fattat nåt. Det kändes så futtigt på något sätt. Alla de däringa sömnlösa timmarna på morgonsidan och de uttagna flextimmarna till följd som lades på de föregående böckerna. Och så stöp jag på mållinjen. För inte var det här någon grand finale. Det som kan ses som positivt är att jag nu dämpat behovet att KÖPA. BOKEN. NU. Nu kan jag hålla mig till bokrean och då få läsa mitt exemplar med ganska nya ögon ändå.

P.D. James - Fyren

Även här sommardeckaren som föll på mållinjen. Denna bok har skramlat runt denna stad i min väska och varit trogen kompanjon på morgonsidan och på bussen hem. Spännande var det, så fröken tur. Och precis varenda en var ju en riktigt skum figur. Och så kom då slutet och allt blev bara konstigt. Jag fattade ingenting. En burk vaselin?? Nä, fram för mer personbeskrivningar och ibland så kanske det vore en idé att skippa avslutet. Man blir liksom bara besviken.